Bengt Silfverstrand sammanfattar väl mina egna åsikter i frågan om Mikael Wiehes beslut om att ej låta arrangörernas till Anna Lindhs fond använda Låten "en sång till modet" vid 10 års minnet av mordet på Anna Lindh. Det är det ingen tvekan om att Wiehe har rätt i sak. Anna Lindh och den socialdemokratiska regeringen tog i december 2001 ett felaktigt beslut och vek ner sig i "kampen mot terrorismen". Därtill vill jag lägga till att Wiehe ha rätt till i vilka sammanhang hans låtar skall användas. En artist och kulturarbetare so m inte äger den rätten begränsas i sitt skapande och då dör kulturen. Bra så. Ja arrangörerna visste vad de gjorde med att välja just den låten. Självklart vill de vill förstärka helgonglorian på Anna. Personligen anser jag att Anna Lindhs politiska gärning riskerar att stå tillbaka när den hårt arbetande vardagspolitikern förvandlas till en svensk kvinnlig Nelson Mandela. Socialdemokratin är inte klar med sorgearbetet efter Anna och därför är frågan i sig oerhört känslig. Men Wiehe väljer därtill att med sin debattartikeln på aftonbladet kultur att för in en intressant moralisk diskussion om en sakfråga skall överskugga en livsgärning. Wiehe skriver själv att han först tackade ja. "Den 11 september i år är det tio år sedan Anna Lindh mördades. Årsdagen kommer att högtidlighållas i Kungsträdgården i Stockholm. I juni kontaktades jag av arrangören, som på uppdrag av Anna Lindhs minnesfond frågade om de fick använda min En sång till modet under ceremonin. Jag träffade Anna Lindh ett par gånger. Första gången på ett SSU-läger i Bohuslän på 1980-talet när hon var ung, nervös ordförande. Sista gången i Sydafrika när vi bägge var där på en konferens i slutet av 1990-talet. Hon var mycket charmerande och jag kände mig hedrad över att en av mina sånger skulle sjungas på tioårsdagen av hennes död." Men sedan händer något. I slutet på juli påminns Wiehe om Anna Lindhs roll som utrikesminister i överlämnandet av de svenska medborgarna till USA i december 2001. Han blir upprörd och drar tillbaka sitt tidigare tillstånd. Uppmärksammande av sakfrågan om de mänskliga rättigheter får den här gången ta överhanden av de egna ljusa minnen av privatpersonen Anna och den hårt arbetande politikern Lindh. För grundfrågan är vad som 11 september kommer att uppmärksammas. Människan eller förebilden, Ikonen, myten? Anna Lindh minns jag som en generös människa som säkert kunde acceptera och till och med respektera Mikael Wiehes ställningstagande i den aktuella sakfrågan och hans drastiska beslut om i vilket sammanhang ett text eller en sång skall användas. När jag ser tillbaka på Anna Linds tid som kulturpolitiker när hon var Kultur och fritidsborgarråd i Stockholm och ordförande för Stockholms stadsteater var ett rakryggad stöd för konstnärsprincipen och hon hölls sig borta från att politisera kulturskapandet. Även om Anna Lindh säkert även i efterhand skulle anse att hon i frågan om beslutet i december 2001 med utvisningen av de två egyptier bosatta i Sverige handlat rätt. Problemet är dock att alla inom arbetarrörelsen ej äger samma förmåga. Vilket gör att frågans känslighet leder till att Wiehes ord om avsaknad av mod i det akutella fallet leder till en onödig provokation samt överreaktion från de som stod Anna närmast som exempelvis Mona Sahlin, som därtill är ordförande för den organisation som håller i minnesceremonin. Monas Sahlin ryggradsreflex är inte konstig - den är mänskligt, men i sammanhanget olyckligt och som sagt en överreaktion. Det är naturligtvis svårt att veta men jag tror att Anna Lindh nog varit mer förlåtande. s-info.se/page/blogg.asp?id=1427
Posted on: Wed, 07 Aug 2013 08:49:40 +0000
Recently Viewed Topics
© 2015