Bibelstudium: 4 Mos 13-14: När tron testas STORYN: Det israelitiska folket har tågat ut ur Egypten, fått lagen och slutit ett förbund med Gud på Sinai berg, och nu är de på väg mot det land Gud lovat dem. Det land som Gud lovade dem redan genom Abraham över 400 år tidigare. I de här kapitlen står de inför ett vägval, precis som vi alla kommer till olika vägval i livet hela tiden. Gud säger till dem att gå in i landet han lovat dem och att han kommer vara med dem och ge dem seger över de andra folken som bor där. Gud säger också till dem att sända ut 12 spejare - en för varje stam - för att undersöka landet och se hur det är. De 12 spejarna sänds ut och kommer tillbaka igen, men med två helt olika inställningar. Två av spejarna, Kaleb och Josua, talar gott om landet och vill genast dra dit. Herren är med oss och ska ge det till oss, säger de trosfriskt. De andra 10 spejarna talar också gott om landet, men ser på alltihop på ett negativt och rent mänskligt sätt. De målar upp en bild av folket i landet som jättar som kommer att vinna över Israeliterna och döda dem. De både grupperna har sett samma sak, men utifrån två helt olika perspektiv. Kaleb och Josua tror att det Gud har sagt stämmer, det hänger inte på deras förmåga att strida utan på att Gud är med dem och har lovat att ge dem segern. Men folket vill inte lyssna på det örat, utan blir rädda och är nära på att göra totalt uppror mot Josua, Kaleb och Mose (som också menar att de borde göra som Gud sagt och inte vara rädda). Gud själv stiger ner till folket och talar till dem genom Mose. Han säger först att han har lust att göra slut på hela folket och börja om från början med Mose och ett nytt folk. Men Mose ställer sig i vägen för de planerna och påpekar till Gud att han kan väl inte bara rädda ett folk från slaveri och sedan döda dem i öknen. Mose säger till Gud att han borde tänka på sitt eget rykte (Guds alltså) och skona folket för sin egen äras skull. Gud lyssnar på Moses bön och förlåter folket. Men konsekvenserna av deras val står kvar: eftersom de inte velat tro på Gud och gå in i det land han lovat dem, får de gå 40 år i öknen istället, tills alla de som inte trodde har dött en naturlig död och Gud kan föra in en ny generation (plus Kaleb och Josua) i landet. När folket får höra detta ångrar de sig men vill inte acceptera de konsekvenser deras synd fått, nej nu tänker de ändå dra in i landet precis som Gud från början sagt och vill inte gå 40 år i öknen. Och det står att de drog dit i övermod, utan att Herren var med dem, och de kom inte långt innan de blev slagna och tillbakadrivna av folken i landet. Gud hade varnat dem för att dra upp i efterhand, de hade redan gjort sitt val. På detta sätt var Israeliterna tvungna att vandra 40 år i öknen, istället för den betydligt kortare tid det hade tagit om de hade lyssnat på Gud redan från början. GUD TESTAR OSS: Den här berättelsen är också en bild på hur vår vandring med Gud som kristna kan vara. Vi kommer till olika vägval hela tiden, och frågan är om vi väljer att lita på vad Gud har sagt eller tro på vad omständigheterna eller andra människor säger till oss. Ska vi tro på Gud eller tro på annat? Ska vi frukta Gud eller frukta människor? (Vad de ska tycka och tänka om oss). Ska vi lyda Gud eller vara olydiga mot honom? Och vad vi väljer får alltid konsekvenser. Gud har inga problem med att vi undersöker läget och använder hjärnan, trots allt var det ju han som sa till folket att sända ut spejare, men han vill att vi ska ta honom med i beräkningarna! Gud testar oss. Hela livet här på jorden är som ett stort test inför evigheten. Vi har ju ännu inte varit inne i himlen, det land fyllt av välsignelser som Gud har lovat dem som tror på honom att få komma till. Eftersom vi inte varit där än är det enda vi kan göra att lita på Gud och fortsätta gå med honom. För att göra det lättare för oss att lita på honom gör Gud under även i öknen, han låter oss få uppleva hans närvaro, omsorg, kraft och kärlek här i världen. Israeliterna fick se mycket stora mirakel under sin vandring ut ur Egypten, genom Röda havet och senare också i öknen. Men ändå frestades de, och även vi väldigt ofta, att gå tillbaka till Egypten, till världen och det gamla livet (även om det var ett liv i slaveri under synden). Istället för att tro på Gud och tacka honom så klagar vi och stretar emot när han vill leda oss. Man kan själv undra när man läser den här berättelsen och speglar sig i den: Varför ska det vara så svårt att fatta? ATT KOMMA IN I DET GUD HAR FÖR OSS: Den här berättelsen är inte bara en bild på vår vandring mot himlen, det är också en bild på vår vandring in i allt det Gud har tänkt för oss, även här på jorden. Många kristna har inte gått in i det som Gud har tänkt för dem, och lever därför i en andlig öken. Man har kommit ut ur Egypten, dvs. blivit frälst, men man har inte tagit till sig allt det underbara vi har i Kristus och därför upplevs det kristna livet som tråkigt, dött och torrt. Men Gud vill att vi ska lita på honom, lyda honom, och följa honom. I Jesus Kristus har vi tillgång till alla de himmelska och andliga välsignelserna (Ef 1:3). Då kommer livet som kristen att flöda av mjölk och honung, dvs. vara ett tillfredsställt och andligt rikt liv. Vi kommer att få uppleva oss härligt mätta av Jesus och hans närvaro i våra liv, och världen/synden kommer därför inte att locka lika starkt. Det här Bibelordet från Hebreerbrevet hjälper oss att tillämpa det vi har läst i 4 Moseboken 13-14 i våra egna liv idag: Därför säger den helige Ande: I dag, om ni hör hans röst, så förhärda inte era hjärtan, som när era fäder väckte min förbittring på frestelsens dag i öknen. Där frestade de mig och satte mig på prov, fastän de såg mina gärningar under fyrtio år. Därför blev jag vred på detta släkte och sade: Alltid far de vilse i sina hjärtan. De vill inte veta av mina vägar. Då svor jag i min vrede: De skall aldrig komma in i min vila. Bröder, se till att ingen av er har ett ont och trolöst hjärta, så att han avfaller från levande Gud. Uppmuntra varandra i stället varje dag, så länge det heter i dag, så att ingen av er förhärdas genom syndens makt att bedra. Ty vi är Kristi vänner, om vi ända till slutet stadigt håller fast vid vår första tillförsikt. Det heter: I dag, om ni hör hans röst, så förhärda inte era hjärtan som när era fäder väckte min förbittring. Vilka var det då som väckte förbittring, fastän de hade hört hans röst? Var det inte alla de som Mose hade fört ut ur Egypten? Vilka var han vred på under fyrtio år? Var det inte de som syndade och blev liggande döda i öknen? Och vilka gällde eden han svor, att de aldrig skulle komma in i hans vila, om inte dem som var olydiga? Vi ser alltså att det var för sin otros skull som de inte kunde komma in. Låt oss därför med fruktan se till att ingen av er visar sig bli efter på vägen, när nu ett löfte att komma in i hans vila står kvar. Ty evangeliet har predikats för oss liksom för dem. Men för dem blev ordet som de hörde inte till någon nytta, eftersom det inte genom tron hade smält samman med dem som hörde det. (Heb 3:7-19, 4:1-2) Om vi hör den Helige Andes röst så ska vi inte förhärda våra hjärtan som israeliterna gjorde, utan vara som Kaleb och Josua som tog Gud på allvar och fick gå in i landet. Vi ska uppmuntra varandra och hjälpa varandra, så att ingen faller bort och blir efter på vägen. När vi tror på Gud - litar på honom och därför lyder honom - får vi komma in i vilan. Denna vila är en val från egen prestation och en vila för själen, vi får frid med Gud, en frid som övergår allt förstånd. När vi inte lyssnar på Gud kan det leda till att vi får gå långa omvägar för att komma dit vi ska. Guds väg är inte alltid den lättaste, men det är garanterat den bästa! Hans väg kan innebära att vi får kämpa, men han är med oss och strider för oss. GUDS ÄRA, FÖRLÅTELSE & KONSEKVENSER: Vi ser hur Mose får agera som en slags Jesus mellan Gud och folket när Gud blir less på folkets ständiga klagande och olydnad. Precis som Mose ställde sig mellan Gud och människorna och bad för människorna, ställde sig Jesus mellan Guds vrede över synden och oss när han dog på korset, och nu sitter han i himlen och ber till Fadern för oss. Bara genom Jesus kan vi komma till Fadern (Joh 14:6) och ta emot förlåtelse för våra synder. Gud räddar inte folket på grund av dem själva, han räddar dem på grund av vem han själv är. De själva hade inte gjort något för att förtjäna att bli hans folk, tvärtom så ställer de hela tiden till med problem för Gud. Men Gud räddar dem för sin egen äras skull, för att visa sin nåd och sin storhet. Följande Bibelord gör detta väldigt klart: Men för mitt namns skull håller jag tillbaka min vrede, för min äras skull är jag långmodig, så att du inte blir utrotad. (Jesaja 48:9 SFB, se även 5 Mos 7:7-8) Det är på samma sätt med vår frälsning. Vi blir inte frälsta för att vi förtjänat det, utan på grund av Guds nåd, och för hans äras skull. Gud är villig att förlåta, och genom vad Jesus har gjort för oss så förlåter Gud alla människor som kommer till Jesus och tror på honom. Vi blir inte straffade eller dödade på grund av vår synd. Men konsekvenserna av vår synd blir ofta kvar, det ser vi både i den här berättelsen och i nya testamentets undervisning. Vad man sår får man också skörda, heter det (Gal 6:7-8). Ett exempel: Om jag skulle vara otrogen och ligga med någon annans kvinna och hon blir med barn, så kan Gud förlåta mig om jag ångrar mig, men han kommer inte att trolla bort barnet. Jag får fortfarande ta ansvar för konsekvenserna av vad jag har gjort. En mogen kristen förstår detta och handskas inte slarvigt med Guds nåd och förlåtelse.
Posted on: Sat, 19 Oct 2013 13:44:09 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015