Charterresor med all inclusive är för idioter. För får. Jag älskar charterresor med all inclusive. Att komma ner till värmen och få allting serverat, att lägga sig i kuvös, bara öppna munnen och bli gratismatad med livets goda. Gratisöl, gratissol, gratisfetaost och gratisoliver rakt in i den så sönderstressade stackars själen. Efter ett års jobbande, tidspassande och huttrande väljer jag hellre att lägga surt hopknegade slantar på en sån typ av resa än på en upptäcka-uppleva-utforska-resa, för mina batterier, som man säger, behöver mer laddas än tömmas. Vad gäller fåren på resan, är jag inget själv, såklart, inte ens när jag går i skocken och gör precis samma sak som dem. Det är annorlunda med mej, för jag tänker på ett helt annat sätt än alla de andra, eller rättare sagt, till skillnad från de andra så TÄNKER jag, och känner. Det gör inte de, för det ser man. Det märks. Jag är obekväm med att bli dirigerad av reseledare och busschaufförer, medan de till fullo behärskar konsten att bli runtschasade, ty de är födda till det. De står redan med skärpet i handen långt innan den barska flygplatspersonalen vid metalldetektorn hunnit gasta ”BELT!” rakt i mitt jaså-jaha-ansikte. Ja, rörelsemönstret är annorlunda, blickarna är annorlunda, de luktar annorlunda också (annan sorts svett) och de hör ihop med varann, medan jag står bredvid – även när jag rent fysiskt står mitt i. Inte över, för elitism ligger inte för mej, ånej, utan bredvid, vid sidan om. Men okejdå, de är idioter, medan jag bara låtsas vara en – eller, visst är jag idiot, men i så fall idiot på ett annat sätt än dem. Att låtsas vara samma sorts idiot är dock av stor vikt, eftersom de per automatik hade känt sig hotade och blivit rädda annars, och rädsla i stora folkmassor leder, som vi vet, snudd på alltid till otyglad aggressivitet, vilket i sin tur kan leda till ohyggliga ting. Sannolikt hade de ätit upp mej, tuggat sönder mej med sina glupande fågelholksmunnar, svalt och köat vidare, nöjda med återställandet av tingens ordning. Dessutom har de säkert gjort lumpen allihop, men det har inte jag. Det skulle nämligen aldrig fungera, för ingen ska säga åt mej vad jag ska göra, såvida det inte leder till nåt alldeles extra ordinärt fördelaktigt som t ex att dricka öl under ett parasoll då, för glad i värme och stor i ölen som jag är, kan jag stå ut med nästan vad som helst på vägen, kanske t.o.m. lumpen. Denna gång ledde det mycket riktigt också till något extra ordinärt, såpass bra att man undrar vad haken är? Att sitta under ett parasoll med ytterligare en kall gratisöl i handen, växelvis tittande på medelhavsvågorna, den tillsynes trickfilmat blå himlen, på min välmående lille son, och på min bedårande fru som troligen är född i solen med tanke på hur länge hon utan problem härdar ut utanför parasollet, där hon då och då möter mej med kärleksfulla blickar jag förmodligen inte alls förtjänar, men ändå väljer att glupskt dra åt och i mej. Den känslan är så svårslagen att det bara måste finnas något som uppväger (nerväger?) det positiva, något negativt, en hake. Är haken själva köandet, flygandet och tidspassandet? Visst har jag alltid hatat allt det där, men det går att stå ut med, så nej, det måste vara något mer. Magsjuka? Vi kommer åka på det alla tre, säkert. Vid lunchbuffén kommer den plötsligt bryta ut, som en vardagsblixt från klar semesterhimmel, nån sommarvariant av grekisk vinterkräksjuka som gör att vi kaskadkräks rakt ner i tzatzikibyttan. Fast nä. Kan det vara det lömska lilla självföraktet som smyger sig på, sällan men ibland, självföraktet av att vara ett får? Nej just det ja, låtsasfår var jag ju bara. Glömde. Är det casanovabartendern som är haken? Han gillar uppenbarligen inte mej längre. Ända sen det där tillfället då han såg att jag satt en bit ifrån och inte kunde dölja mitt roade uttryck när jag hörde honom klichéragga på två yngre tjejer, när han ville visa både bredd och djup genom att låta påskina att han minsann inte bara kunde blanda drinkar och vara allmänt gassig, utan också var en filosofiskt reflekterande människa: ”So, what do you two girls think about life, huh?” Jag skrattade såklart ölen ur näsan, vilket han märkte, och efter det var det slut på småpratet oss emellan. Hädanefter var det bara ölbeställning och inget mer. Och vad skulle jag med honom till förutom det egentligen? Bartendern var inte heller haken. Problemet med hakar är att de ofta visar sig först senare. Ibland får man vänta ända till döden på haken och det kan ju ta många år. Man sätter igång att börja dö och tänker ”Jag visste att det fanns en hake den där gången för längesen när jag mådde sådär bra. Döden var alltså haken. Ska man behöva dö som straff för att man satt med en öl under ett parasoll? Det var ju så längesen dessutom.” Och sen dör man färdigt. Så lång tid kan det ta innan haken visar sig, medan den ibland visar sig betydligt tidigare, exempelvis näst sista kvällen på semesterresan, när man går till hotellrummet, i armkrok med två greker. Men det vet man inte förrän då. Skit i haken, om det nu finns nån, för såhär levande och såhär bra mår man alltför sällan. Kan jag låta mej själv göra det nu då för helvete? Ja, kanske man istället skulle försöka räkna lite på hur många öl man behöver dricka för att resan ska betala sig själv liksom? Eller när man ändå är inne på räkning – undrar hur många sånadär gubbar med ofattbart tjocka magar men samtidigt lika orimligt smala ben det finns? De där som inte är rödbrända av solen på det brittiskt rosa viset, utan på det mörkt cerisa/vinröda ”jag-tänker-fan-dö-i-solen”-viset, och som av någon outgrundlig anledning alltid väljer att ha på sig speedos, dessa minimala badbyxor av vilka man såklart bara ser baksidan eftersom magen hänger som ett massivt köttförkläde på framsidan. Av med dem och på med, låt säga, en bildekal i röven, och ingen hade ändå upplevt dem som mer nakna. Dessa gubbar är förbryllande många och oftast tyska. Och jag gillar dem, för jag känner igen dem så väl, och igenkänning ger trygghet. De gör mej precis så trygg som jag vill känna mej på en sånhär typ av resa. Tryggt är det också att se den där familjefadern som inte vill låtsas om att han nog fått sig nåt järn för mycket för att helt kunna bevara den för honom så nödvändiga värdigheten. Berusningen märks varken i hans ansikte, beteende eller ljudvolym, utan endast på gången, såvida man inte är hans fru förstås, vilket man inte är, men då hade man både hört och sett redan efter ett par öl. Jag ser honom stylta iväg mot samma mål som jag, nämligen baren, och kan inte låta bli att le lite åt det jag ser, samtidigt som jag, p.g.a. den ojämna marken, snubblar till en aning. Han hämtar famnen full, nåt till sin fru och glassar till barnen, och på så sätt smälter ölen han hämtat till sig själv in i ett sammanhang. Ölen beställs dessutom sist, liksom i förbifarten, som om han höll på att glömma av sig själv, som om det inte var hans huvudsyfte med att gå dit. Jag tycker om honom. Bredvid oss på stranden finns ännu en man som, på håll, även han är lätt att tycka om. Han är full med vårtor på hela kroppen, minst ett halvt gross vindruvestora vårtor som ser ditklistrade ut, som att någon har haft honom som pysselunderlag. Han skulle lätt platsa i nån av de där dokumentärförklädda TV3-freakshowerna som brukar heta ”Mitt liv som outsider” eller liknande. Jag blir till en början motvilligt äcklad av honom, men när det har lagt sig, börjar jag känna avund. Om det är för hans totala omedvetenhet om hur han ser ut, eller om det, tvärtom, är p.g.a. hans mod att visa sig TROTS medvetenheten om hur han ser ut, kan jag inte svara på. Oavsett vilket, så rör det sig i alla fall om den brist på fåfänga som jag själv saknar. Ja oj faktiskt, vad jag skulle vilja ha den bristen! Som honom, fast utan vindruvevårtor, skulle man vilja vara. Egentligen är det märkligt hur utseendefixerad jag blir ibland, inte minst på stranden. Vaddå, är du så jävla snygg själv då? frågar man sig. Det spelar ingen roll, svarar man sig, för i det här sammanhanget syns jag inte. Hur anskrämligt ful jag än må vara under mitt parasoll och med min öl, med slappt tanig televinkenkropp och med runnen snus som kan misstagas för ett svart tandskydd på hela övre tandraden, så är det jag som tittar, och det jag ser handlar inte om mej, för jag är på tryggt avstånd, fysiskt mitt i, men vid sidan om, och jag syns inte, men jag FINNS. Ja jävlar som jag finns just nu! I varenda cell känns det hur mycket jag finns just nu, och ju mer levande man känner sig, desto verkligare måste det väl ändå vara? Den som först satte likhetstecken mellan verklighet och vardag borde bli kölhalad från sin egen fritidsbåt, för hur många gånger har man inte hört ”Jaha, tillbaka till verkligheten igen då” när någon avslutar sin semester för att börja jobba igen, som en självklarhet att det mest vanliga också är det mest verkliga. Nej, som bäst mår man när man känner sig som mest levande, och att känna sig levande borde väl vara det verkligaste? Men visst, om man känner sig som mest levande i vardagen, när man står i långa kön på ICA, oroligt sneglande på klockan och undrar om man, innan ungarna ska köras till sina träningar, kommer hinna laga mat till dem med så pass god tidsmarginal, att de kommer slippa få håll när de tränar – då kan jag gå med på att verkligheten och vardagen är samma sak. Om inte – då är vardag och verklighet snarare motsatser. Undantaget, t ex helg, fest och semester är följaktligen mer verkliga, när vi mår som bäst, är som mest levande. Vi har skapat en tillvaro som mestadels består av overkligt leverne. Den tillvaron kallas vardag. Och den är overkligare än helgen. Vardagen är INTE detsamma som verkligheten. Sen har vi den där mannen i restaurangen som sitter mittemot sin kvinna. De har rest på tu man hand, på en kärlekssemester utan barn, om de ens har några, och de har med all sannolikhet inte varit ett par särskilt länge. De är så pass nyihop att de ännu inte bor tillsammans, och när de sover ihop gör de det en natt i taget med paus emellan, så de kan åka hem till sig själva och bajsa. Nån enstaka gång när de övernattat hela helger har nån, oftast mannen, tillslut ändå varit tvungen att göra nummer två, men då bygger han omsorgsfullt plumsförebyggande toapappershängbroar i klosetten samt sätter på kranen på högsta sprutt. Dessutom fejkhostar han i själva släppögonblicket. Så nyihop är de. Servitören (jo, det är buffé, men drycken ska tydligen serveras) kommer in med en flaska rödvin, ur vilken han på klassiskt manér slår i en skvätt i mannens glas, ty mannen förväntas veta vad både han och hon gillar. Mannen ifråga kan ingenting om rödvin – kanske inte ens tycker om det – men säger ändå inte ”Men häll upp och gå nu. Vi äter här”, utan nickar mot servitören, smuttar och håller kvar vinslurken i den gravallvarliga munnen ett tag, skrynklar fram känna-och-tänka-efter-rynkorna mellan de smått kisande ögonen innan han sväljer. Nu kommer han vända sig mot servitören och nicka igen, tänker man, och det gör han. Kanske vet han att det ändå bara finns en sorts vin här, husets vin, det hemkörda. Kvinnan får också sitt vin, och det är hennes man som har fixat det åt henne. De har ju som sagt inte varit ihop särskilt länge, så därför ler hon saligt mot vinfixarmannen. ”Vad han kan!”, låtsas hon tänka, och hon skickar ett ögonmeddelande till honom som säger ”Du kan minsann ta hand om mej, du”. Och han tror henne. Dessa människor tycker jag om. Visst, jag medger att det är kärlek uppblandat med åtminstone ett uns förakt – ett förakt jag helst inte vill kännas vid, och än mindre vill erkänna att jag faktiskt gillar att hysa, men så länge jag lyckas inbilla mej att jag tycker mer om dem än jag gillar att förakta dem, så känns det okej, och jag lyckas för det mesta, för till skillnad från de stora massorna på flygplatser och dylikt, är ju detta människor. På flygplatsen är det folk. Får jag bara tid, lugn och ro samt kanhända föralldel några öl, så går det att hitta en hel del lättomtyckta människor bland folk. Det är egentligen den enklaste saken i världen att älska människor, men desto svårare med folk. Men inte ens med sol i sinne och öl i mage funkar det att älska alla man stöter på (och då alltså med betoning på PÅ och inte på STÖTER). Det vore naturligtvis outhärdligt att gå omkring och tycka om helt urskillningslöst, så det gör jag inte. Exempelvis tycker jag inte om mannen (återigen en man, märkligt…) på den lilla lekplatsen. Alls. Hans unge är några år äldre än min son, och ställer sig konsekvent och tupptrotsigt i vägen när min son vill åka rutschkana. Pappan står och ser på, men gör inget åt saken. Jag gör några trevande försök att leende och försiktigt gestikulerande be pojken flytta på sig, men han vill inte förstå. Eftersom jag hör att pappan zchwsssar när han pratar, antar jag att det är något slaviskt språk, vilka jag känner igen men inte alls behärskar, och då det förutom tyskar är mest ryssar på hotellet ställer jag frågan ”Russia?” för att få ett hum om vilka förutsättningar vi har för en eventuell kommande konversation om vad som pågår i rutschkanan, varpå han svarar ”No”. Och inget mer. Inte ett leende. Varken en min eller gest. Jag finner ingen annan lösning än att ställa mej med ryggen mot den egendomligt arroganta, uppenbart passivt aggressiva pappan, stirra pojken i ögonen och genom sammanbitna tänder inramade av hopsnörpta läppar knappt hörbart väsa diverse matnyttiga fraser på svenska a’ la ”Flytta på dej lilla äckelunge”. En halvminut senare har vi lekplatsen för oss själva, jag och sonen. Skådespelerskan Carol Burnett (det är lugnt, jag visste inte heller vem det var, men googlade) har tydligen nån gång sagt ”Comedy is tragedy plus time”. Det är rätt fyndigt, tycker jag. Det som känns tragiskt och jobbigt för stunden kan mycket riktigt med tiden bli rena skrattpillret. Dock skulle jag vilja modifiera detta lite och säga att komedi är tragedi plus distans, och det är ju egentligen det hon menar, även om hon glömmer att distans ju inte enbart har med tid att göra, utan även med rum. Ta t ex händelsen på lekplatsen, som jag inte alls tyckte var rolig då, för jag var ju sketsur, men som blir rolig nu när jag tänker tillbaka – den hade varit rolig även då det begav sig, om man byter ut mej och min son mot en annan pappa och son, och jag hade stått vid sidan om och tittat. Det behövs alltså inte alltid tidsdistans för att förvandla tragedi till komedi, för det funkar med rumsdistans också. Det funkar alldeles utmärkt att sitta under ett parasoll en bit bort. Med en öl. Ibland behöver inte särskilt mycket tid förflyta förrän man kan uppleva tråkigheter som roliga, för allt står ju självfallet helt i relation till hur jobbiga tråkigheterna var. Lekplatsepisoden gav ett såpass obetydligt utslag på tragedimätaren att det räckte att bukandas några minuter efteråt för att jag skulle kunna flina åt det. Andra händelser kräver betydligt längre tid, kanske t.o.m. en evighet för att ens kunna le åt. Om jag hade stått vid sidan om och bevittnat hur två greker gick i armkrok med en dyngrak svensk familjefar, som inte kunde hitta vare sig ord, sans, balans eller hotellrum – då hade jag kanske smygfnissat lite. Men nu fanns det ingen distans i rum heller, eftersom jag var precis mitt i armkrokeriet. Den scenen tycker jag inte alls är rolig nu, men jag kan tänka mej att jag möjligtvis på sin höjd skulle kunna småle åt den om några år, med tidsdistans, förutsatt att man klipper ut den ur sitt sammanhang, att man glömmer bort resten. Därmed inte sagt att ALL tragik blir rolig med distans. Exempelvis har jag svårt att se det potentiellt roliga i hur en liten pojke på ett och ett halvt år oroligt och pappatörstigt säger ”Pappa, pappa?” när han försöker ruska liv i sin gränslöst bakfulla far långt in på eftermiddagen dagen efter. Jo till viss del kan jag se det, om det vore så att detta var en engångsföreteelse eller åtminstone skedde ytterst sällan, och inte hände ungefär en av fem gånger hans pappa drack sig berusad, plus att det inte vore så att hans pappa hade så förbannat svårt att klara av att leva MITT I, och därför hade benägenhet att dricka sig berusad tämligen ofta, för att på så sätt hitta en snabb genväg dit där han kände att han behärskade livet fullt ut, nämligen vid sidan om. Om det inte var så, att det var där, osynlig under parasollet, han trodde sig känna sig som mest levande, krampaktigt fastklamrad vid såväl ölen som vid tanken att ”Undantaget, t ex helg, fest och semester är följaktligen mer verkliga, när vi mår som bäst, är som mest levande”, och helt glömde av att den, måhända fjantiga och så självklara, men ännu mer sanna sanningen, nämligen den att man är som mest levande när man älskar och blir älskad – om han inte glömde detta, och inte glömde att verklig kärlek kräver att man inte bara nöjer sig med att bli älskad (vilket han alltid känt att han blivit), utan också att man älskar fullt ut, vilket inte GÅR att göra från sidan om, utan endast mitt i, för från vid sidan om kan man bara tryggt och tillbakalutat älska sin egen rigida övertygelse om att man älskar där inne mitt i, vilket man omöjligt kan göra eftersom man ju inte är där – då hade det kunnat vara, om inte roligt, så åtminstone en smula tragikomiskt. Men jag hade glömt det där med kärleken, det där jag alltid trott mej ha kläm på. Och det var och är tragiskt, bara tragiskt. Så detta var alltså haken, att det tillslut var min tur att hamna mitt i, att bli satt under lupp, att det inte gick att vara den förnöjsamma tragedibetraktaren längre, eftersom det inte gick att hoppa ur till vid sidan om, och hade jag lyckats hoppa ur hade det ändå bara varit för upptäckten av att det inte fanns nån komik från den synvinkeln heller. Även från bredvid var jag en ren och skär tragedi. Från alla håll och synvinklar en idiot av en sort jag inte vill vara.
Posted on: Wed, 28 Aug 2013 08:10:58 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015