Det är så att man blir blöt i ögat av sådana här recensioner. Magnus Östnäs skriver så här på Rootsy.nu om Ellen Sunbergs konserter i Örebro: Örebro. Lördag. Med vemodig blick glidflyger tjugoåriga Ellen Sundberg över skogsmassiv, vägraviner och bottenlösa tjärnar. Liksom vävande historier ur ögonvrån, en vildvittra i graningestövlar. Byggstenarna är rudimentära men görs med en glimt av det självklara i en röst som stundtals får mig att famla efter Nico. Ja, faktiskt Nico. Den sårade alten. På Rosengrens skafferi är Ellen Sundberg närmast kontemplativ i sin närvaro. Öppningslåten Black Raven, titelspåret från debutskivan, görs som en öppen fråga. »Agony is creepin under my skin. Can’t remember that I ever did let it in. Multiply itself under my skin.» Hon kämpar för att hålla ihop det. Det är tillblivelse och så starkt att en man och en kvinna vid bordet intill håller varandra krampaktigt under de tre första låtarna. Fyra timmar senare förvandlar Ellen och bandet en konferenslokal från helvetet till en öppen ravin med ekot av skogen som backdrop till en massiv sorglavin. Allt är självklart. Vankelmodet begravt. Jag glömmer bort att sakna Lars Åstrands fiol i sekeltunga Some Time Ago. Efteråt orkar jag inte vidare. «A black raven in a spiral flight. I became wind born life.« Vad ska man tillägga? Hon har redan det mesta på plats. Och snart bär det ut på vägarna som öppningsakt till Israel Nash Gripka.
Posted on: Tue, 10 Sep 2013 09:01:12 +0000
Recently Viewed Topics
© 2015