Efter en skön promenad på Björnön slog vi oss ner på en bänk utanför fiket, jag, Den kära och pälshögen. Glass skulle sitta fint nu. Den kära sa att hon bara skulle gå till bilen och byta från jympadojjor till sandaler. När hon kom tillbaka sa hon att de 2 små hundar som suttit i bilen bredvid vår, när vi gick iväg, fortfarande satt kvar. Nu var de dock rätt loja och apatiska. Rutorna var helt stängda och det måste varit en bakugn därinne, så nu jäv… jädrans, sa hon och tog ett par snabba kliv in på Björnögårdens restaurang, ställde sig i entrén och frågade med röststyrkan hos en furir på slagfältet, vems den vita Volvon på parkeringen var? En dam som satt i ett sällskap på 4 personer längst ned i lokalen gav sig till känna. Det är vår. Hur fan tänker ni, sa den kära, har ni glömt att ni har hundar i bilen? Det hade nu blivit så tyst i restaurangen att om någon skulle tappat en tops på en dunkudde, skulle det hörts. Ja, vi ställde bilen i skuggan, och… Ni har ju för fan inte ens öppnat fönstren åt hundarna! Det är olagligt, och jag har god lust att polisanmäla er! Ingen vågade ens harkla sig. Man gör gärna inte sånt i onödan, harklar sig, när Den kära är på det humöret. Jag tror ärligt talat att de flesta restaurangbesökarna till och med försökte låta bli att blinka, fall det skulle höras. Bastudoften från Volvon svepte in norra Björnön när idi… sällskapet öppnade alla dörrar och släppte ut de 2 små byrackarna. Ja ni folks, man kommer tydligen aldrig sluta förvånas över människors ointelligents och fullständiga insiktslöshet. Någonting jag däremot vet är att det är av anledningar som ovan, som gör att jag älskar min Den kära, med hela mitt hjärta.
Posted on: Sun, 11 Aug 2013 15:09:27 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015