En man skulle gå av tåget & hade dålig balans; snubblade & föll ner mot bänken där vi satt. Han slog i bakhuvudet & kunde inte resa sig upp. Och jag fattar verkligen inte varifrån jag får mod i sådana händelser; att ta tag i situationen men jag gjorde det iaf. Höll hans hand, pratade lugnande & ställde frågor. J ringde efter hjälp & efter 10 min kom det sjukvårdare så vi kunde lämna platsen. Mannen som ramlat & hade ont var så söt när han öppnade ögonen för att han "ville se hur jag såg ut" pga han förväntade sig nog ingen hjälp, eller att nån skulle hålla hans hand. Men ja, han klarar sig nu. Och asså phew, stressen & chocken som släpper lös i kroppen efter en sån grej! På mig alltså! Började hetsgråta väl inne på pendeln, men men. Ah, eh, ja. Eh.
Posted on: Thu, 01 Aug 2013 21:25:48 +0000