Enligt hela den sittande majoriteten har vi ett fungerande välfärdssystem. I Stockholm finns enligt Socialstyrelsen över 8000 fattiga hemlösa. Oppositionen gjorde inte heller någonting åt detta under sin regeringstid och gör då självklart något väsen av sig i dessa frågor, annat än i valtider. Kommer frågan mot förmodan upp där emellan är alla ense om att något borde göras. Då tillsätts en utredning. Hemlösheten och fattigdom har utretts och forskats på i över 100 år. Dessa utredningar har inte lett till något annat än nya utredningar. Om det beror på att ingen läser dom eller för att det finns olika konkurrerande synsätt vet ingen. De motioner som drivits har inte heller lett till någon nämnvärd skillnad. Frågan vinklas istället till att problematisera drabbade människor, istället för att skapa beredskap för de som faller igenom det "fungerande" systemet. För systemet ändras inte och Sverige är en välfärdsstat. Kommer frågan upp så tycker alla väldigt synd om de som inte klarar sig. När frivilligorganisationer samlar in pengar vid juletider flödar medkänslan. Vi har en liten skara hungriga, frysande och sjuka stackare behändigt sammanfösta i en flock som alla så gärna vill hjälpa. Åtminstone till den grad att det inte inkräktar på vår egen trygghet. Kommer de för nära in i vårat bostadsområde ryggar vi tillbaka. Så som vi lärt känna denna "grupp" av människor består den av narkomaner, alkoholister, psyksjuka, smutsiga och "annorlunda" människor. De är såna. Det har forskare och andra experter studerat och utrett noga i flera decennium. Regeringen har tillsatt denna expertis. Det har de gjort i demokratisk anda. I det allmännas tjänst. Regeringen vet bäst att värna om de svaga. Detta är en bild som människorna inte känner igen den stund de hamnar där. När det saknas bostad, vård och socialt stöd. I alla fall inte till en början. Självklart är det inte lätt att sköta hygien och tvätt av kläder när du inte har nån fast punkt i tillvaron. Självkänslan sjunker visserligen snabbt i mötet med en omgivning som upprätthåller denna syn på människor. Som grupp betraktad bollas du mellan olika organisationers och myndigheters olika bilder på samma människa. Socialtjänsten ser dig som psykosocialt handikappad, Landstinget ser dig som missbrukare, Polisen ser dig som ett störande kriminellt element, vaktbolagen ser dig som en slagpåse, allmänheten ser dig inte alls, och om någon gör det ser de dig som en belastning för samhället. Du knuffas mellan olika instanser. Ingen verkar vilja kännas vid dig. Men det är inte mobbning. För det Svenska välfärdssystemet mobbar ingen. När du är riktigt olycklig, riktigt sorglig och sjuk, då kan vi bry oss. Då kan vi ge dig lite omtänksamma gåvor. Då kan vi sjunga för dig, ge dig lite soppa och en ostmacka så att du klarar dig till nästa dag. Inte mer. Inte så pass mycket att du kommer ur din hemlöshet. Det som vi gärna kallar för din "onda cirkel". För vi har ingen del i att du hamnat där du hamnat. Felet finns inom dig. Det är du som är problemet. Inte vår fina välfärdsstat. Det som saknas är en vilja att göra något av betydelse för de som saknar egen bostad. Det hemlösa behöver är en bostad för att inte behöva bära med sig hela sitt privatliv i en ryggsäck och en omgivning som stöder. Inte en omgivning som skapar system och som omsätter en fruktansvärt massa pengar på att förlänga lidandet. Pengar går att stoppa i fickor, det går inte med lösningar. Bostad är en mänsklig rättighet och detta gäller inte bara de som har en. Det står i alla fall så i vår grundlag. Om man inte klarar att tillgodose dessa grundläggande behov själv, jag citerar: "Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till hälsa, arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet."
Posted on: Thu, 10 Oct 2013 09:23:56 +0000