Ett av mina fosterbarn sa mig nyligen att ett medium sagt till henne för länge sen att hon hade ett slags uppdrag, och det var att lära många vad äkta kärlek är, och jag hajade till för jag tror mig veta att det kan nog stämma bra det. Tiden är den bästa domaren. Just denna unge är i botten en mycket bra människa men har givetvis en tuff uppväxt, annars kan man inte ha varit fosterbarn hos mig på 70-talet, och bygger jag ett eget ålderdomshem i Munnar i Kerela i framtiden kamperar jag gärna i samma korridor med vederbörande, en gång till. Det finns en evig kärlek mellan oss och har alltid funnits. Förutsägelsen stämmer egentligen redan då detta barn hade en avgörande betydelse i mitt eget liv 1983 därför att jag en dag fick besök på kontoret, och jag fick frågan: - Vem fan är det som är kriminell i det här huset? Va?!!? Jag fattade absolut ingenting, men släppte det jag hade för händerna och lyssnade, och jag fick det beskrivet för mig att vi hade en personal som via manipulationer jobbade hårt på att få ungarna att begå brott, åt sig. Det låter inte klokt... och det är inte riktigt vad som är meningen. Efter vårt samtal, jag antecknade en hel del, tog jag det här med mig till min handledare, som var psykoanalytiker, och jag tog upp frågan med henne, och hon sa mig att det är vanligare än man tror. Skumt folk som när sig på pojkar som mina, och inte bara mina fosterbarn för den här personalen jobbade lika intensivt på att få sina egna barn därhän senare. Jag var rätt chockad... måste jag säga, och den här personalen utmanade oss alla samma dag, som hade kunnat sluta med en total katastrof, för han gjorde en sak som vem som helst hade kallat för försök till våldtäkt mot en av flickorna fem en morgon, och om vi nu stannar upp och tänker lite är det alltså INTE det vi ser! Det är meningen att vi ska se det, ja - men det var inte det. Det var ett försök att få killarna att slå ihjäl den här personalen eller i vart fall misshandla honom och vad händer då? Ja, då kan de i princip åka in på livstid. Han blir ett stackars brottsoffer - skulden får bäras av killarna, och de var tre som var rasande och de var då 18-20 år gamla, stora, och starka. Givetvis blev det många sammanträden för alla barnens respektive socialsekreterare kallades till huset, jag hade långa samtal med flickan för att undanröja ev. skuldkänslor (jag har fortfarande kontakt med henne 30 år senare) - och personalen separerades ifrån oss allihop men återkom sen och mer eller mindre trängde sig in på fester t.ex. då jag fyllde år för att än en gång försöka trigga igång grabbarna. Det lyckades aldrig, inte ett hårstrå kröktes på denne personals huvud, och som jobbat med utsatta barn inom kommunen sen dess (!), och det är vi alla stolta över. Enligt handledaren är kunskapsnivån låg ute på institutionerna varför en sån här man kan härja ett helt liv. Jag borde skriva en lärobok om dem riktad mot ungdomsvården. Man kan nu, 30 år senare, säga att personalen var mycket riktigt kriminellare... så iakttagelsen var korrekt! - Vem fan är det som är kriminell i det här huset? Va?!!? Handledaren, som jag var i kontakt med rätt ofta under denna tid, sa mig att namnet på galenskapen är projektiv identifikation.
Posted on: Tue, 03 Dec 2013 04:45:12 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015