För 1½ år sedan ansökte socialnämnden om LVU på min dotter. Motiveringen var min psykiska ohälsa. De uppgav att jag på grund av min diagnos (Aspergers syndrom) inte har förmåga att ha känslomässiga relationer med andra människor. Utredningen bestod av 18 sidor svammel, som främst byggde på ogrundat skvaller som låg längre än 3 år tillbaka i tiden, dvs innan dottern ens var född. Socialtjänsten hade då träffat min dotter som hastigast under de tillfällen jag hade umgängen med min son på en familjecentral. Efter 9 månaders oro fick ansökan avslag i förvaltningsrätten. Utredningen ger inte stöd för att vård enligt LVU är nödvändig - stod det i domen. Strax därefter uttalade sig socialtjänsten i media att de trots detta fortfarande anser att LVU vore det bästa för mina barn. De överklagar dock inte domen. Knappt 1 år senare öppnas en ny utredning på min dotter. Den här gången är jag inte ett dugg orolig. Jag har vunnit en gång och därmed tryggad i att de inte har en chans att vinna en ny ansökan. Det stöd från förskola, BVC och öppna förskolan som jag hade tidigare har också bara blivit starkare under året. Socialtjänsten träffar dottern vid 2 korta tillfällen. För några veckor sedan dimper en 5-sidor kort utredning ner i brevlådan. I utredningen står det att man tidigare varit orolig för min dotters situation, men att läget idag upplevs vara stabilt. Någon vidare utveckling på det ges inte varför jag ringer och ifrågasätter vad handläggaren menar. Ingen förändring har skett hos mig eller i mitt hem sedan förra ansökan vilket jag också påtalar. Handläggaren svarar att jag inte verkar lika stressad nu som då?! Dom ser ingen stress hos mig idag, och därför är de inte oroliga. Men hur förklarar de allt hackande på min diagnos då? Det är ingen diagnos som kan växa bort direkt. Den har de överhuvudtaget inte nämnt nu, vilket är märkligt kontra de 18-sidor de skrev om den för 1½ år sedan. Hon kan återigen inte svara. Om jag är stabil idag, hur kommer det sig då att jag inte haft något umgänge med min son på 1½ år. Hon lägger skulden på mig. Jag har tackat nej till det som har erbjudits: 1½ timme i månaden på en familjecentral. Där är jag ensam kvinna med mina två barn, medan 4-7 andra barn ska ha umgänge med sina fäder. Fäder som (enligt mödrarna och personalen) är dömda för våldsbrott mot antingen barnen eller mödrarna. Vi ska dela på de 3 lekrum som finns. Reglerna säger bland annat att jag inte får ha med mig andra familjemedlemmar. Min dotter är inte välkommen, och jag har ingen barnvakt. Socialtjänsten säger att de kan göra undantag, men familjecentralen påpekar dotterns närvaro varje gång. Dottern (som då var 1-2 år gammal) hade varit på förskolan i 7 timmar, hann bara hämtas innan vi skulle åka. 1 timmes resväg dit. Umgänge i kaosartad miljö 16.15-17.45. Under den tiden skulle dottern hinna få kvällsmat och bytas blöja på. 1 timmes resväg hem då hon oftast somnade, för att sedan vakna när vi kom innanför dörren hemma. Detta kombinerat med en diagnos hos mig som innebär behov av lugn, struktur och förutsägbarhet. Det är faktiskt inte särskilt konstigt att jag var stressad då under umgängena, och upplevs vara lugnare och stabilare idag. Tänk om socialtjänsten kunde se att de faktiskt är dem själva skapar en självuppfyllande profetia.
Posted on: Tue, 25 Jun 2013 14:32:32 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015