God kväll! Då fortsätter jag vidare med hjälpen jag fick av vården. Min första kontakt med vården var med en kurator på ett ställe som kallas Mini-Maria. Det var mamma som tog dit mig och jag följde motvilligt med. Envis och tyst satt jag med på ett par möten tills de bestämde sig för att slussa vidare oss till BUP. Förutom hetsätningen, kräkningarna och självsvälten var jag även destruktiv på ett annat sätt. Jag hade börjat skära mig (14 år gammal). Första gången jag gjorde det minns jag att jag gick i nian. Jag visste att man kunde skära sig med rakblad från rakhyvlar men det tyckte jag var svårt så jag letade vidare i pappas verkstad efter något vassare. Då hittade jag ett sånt där klassiskt knivblad, sylvasst och sånt jag bara trodde existerade på film. Jag kommer ihåg att jag gömde det i ett skrin där jag hade lite allt möjligt, hårnålar, örhängen och sånt. Där kunde ingen hitta det förutom jag. Det är hemskt när jag formulerar mina mörka minnen i ord på detta sättet och jag blir tårögd och får samla kraft. Jag hoppas att jag inte skrämmer bort er. Det är helt klart en bearbetning att gå igenom det såhär detaljerat för mig med men det är bra. Detta är viktigt. Hur som helst. Jag slussades vidare till BUP där jag var fortsatt envis, tyst och sparsam med svaren på deras frågor under utredningen. Varför skulle jag berätta för dom om hur många gånger jag hade skurit mig, varför jag spydde och hur ofta. Det var jobbigt men det blev snart bättre. Jag blev tilldelad en ängel till psykolog som jag önskar att jag än idag kunde få ha kontakt med. Under 3 års tid (ålder 15-18) var BUP en säker plats. Under den tiden fick jag testa flera olika behandlingar. Jag medicinerades (under hela tiden) och förde matdagbok (= planera matlagning och portioner för att sedan redovisa resultat som innebar om jag hetsåt och/eller spydde eller inte). Jag fick även prova på KBT (Kognitiv BeteendeTerapi) och det var något jag tyckte funkade bra. Planering och utförande har alltid varit något positivt för mig. När jag var 18 år var det dags att avsluta min kontakt hos BUP eftersom att jag då hade blivit myndig. Det var hemskt och underbart på samma gång. Nåja. Jag skulle få en remiss skickad till Ätstörningsenheten och blev lovad att det inte skulle ta så lång tid (eftersom att jag fortfarande var i stort behov av hjälp). 1½ gick. Inte ett ord. Jag kontaktade BUP och Ätstörningsenheten gång på gång och jag fick alltid samma ursäkt om att folket som hade hand om remisser inte var tillgängliga. Tillslut fick JAG ett riktigt svar från en person i receptionen på BUP när jag personligen gick dit och undrade varför jag hade fått vänta i över ett år på hjälp. Svaret löd: "Oj, din remiss måste ha hamnat på villovägar, vi ska genast skicka en ny". Ja, OJ. Så oturligt då. ..fortsättning följer imorgon. /Frida
Posted on: Wed, 02 Oct 2013 20:13:58 +0000