Hej alla vänner Det var ett tag sedan jag skrev här på Facebook hur det går för mej och min träning. Skall försöka göra ett sammandrag av vad som har hänt om det är någon som är intresserad och det vet jag ju att ni alla är. Som ni kanske har sett började det gå ganska bra för mej med löpningen om jag får säga det själv. Klarade faktiskt 1 mil utan problem om jag fick springa i den takt jag själv ville. Farten var inget att skryta med men den räckte för mej för det var lätt att ta alla kurvor utan att sakta in. Man kommer in i en rytm med både andning och löpning som är väldigt behaglig. Det kändes som jag kunde springa till världens ände men som tur var visste jag inte var den fanns, annars hade jag väl sprungit ännu. Efter löpningen kändes det som om jag hade fått två fjädrar inopererade i benen som hjälpte mej fram.Underbar känsla. Det gick till och med så bra att jag hade svårt att gå normalt utan sprang hela tiden för att inte falla fram och slå näsan i marken. Stärk av alla framgångar skulle jag ta nästa utmaning från Peter min tränare. Beskedet var att köra intervaller i 25 minuter. Sagt och gjort. Jag drog på mej mina dojor och sprang ut på Kongsbergs vilda gator för att här skall köras intervall. Nu skulle jag verkligen köra hårt för att visa Peter. Körde så snabbt jag kunde under 1 minut och vilade i en minut. Första 15 minuterna gick som en dans men det började göra ont i vänster knä. Skit samma jag hade ju 10 minuter kvar. Var det sagt 25 minuter av Peter så var det 25 minuter varken mer eller mindre. Mer och mer ont gjorde det men fan den som ger sig men den här gången fick jag ge mej när en intervall var kvar. Hade så ont att jag nästan fick släpa mej hem i öronen. Dagarna därefter var riktigt smärtsamma när jag gick till arbetet. Till slut bar det av till läkare och efter undersökning fick jag en remiss till magnetröntgen. De som inte har haft inbjudan till en sådan maskin har något att se fram emot. En jättestor maskin med en liten rund söt mun som man skulle åka in i. Av med kläderna och på med den raraste klänning jag någonsin har burit. På med hörselkåpor och en fråga om jag har klaustrofobi. Vet ej sa jag men jag hoppas munnen inte har tänder och läppstiftet kyss-äkta för avståndet mellan mej och läpparna var minimala. Dubbelvikt av skratt intygade sköterskan att allt var i ordning. Det sista jag fick var en kabel med en knapp påsatt på kabeln. Jag undrade om munnen spottade ut mej om jag tryckte på knappen. återigen var hon dubbelvikt av skratt och kunde inte få in mej i maskinen. Det tog en stund för henne att lugna ner sig men till slut slukade munnen en del av mej. Efter att ha pustat och frustat i 20 minuter spottade munnen ut mej. Vet ej om det var smaken eller lukten den inte tålde. Det konstaterades att jag hade trasat sönder kanterna på båda broskskivorna i knät. Allt detta hände för 8 veckor sedan och som ni förstår har löpning varit förbjudet sedan dess. Nu undrar ni allt hur det har gått med mej eller hur? Det kommer i nästa roman för den här börjar bli lång för jag ser inte början längre. Ha det så bra så hörs vi snart igen.
Posted on: Fri, 23 Aug 2013 22:08:11 +0000