Hej, jag heter Johan och älskar fotboll. Detta är mina egna tankar om vad sporten utvecklats till. Jag vill inte skriva ytterligare ett deprimerande reportage eller framhäva mig själv som bättre än någon annan men då jag kallar mig själv hobby-journalist och älskar fotboll kan jag inte vara tyst längre om vad fotbollen utvecklats till, så läs mina ord på eget bevåg. Vart tog respekten inom fotbollen vägen? Varför går folk, till och med jag själv även om jag inte söker bråk alls, runt i Stone Island kläder som i många fall inte ens har rätt storlek för bäraren, bara för att de gillar fotboll? Varför lämnade jag allt engagemang för 2 år sedan utan att tveka eller ångra mitt beslut av en enda anledning? Varför skräms barnfamiljer bort från arenorna och lagarna blir stenhårda? Jag älskar fotboll, men nu kan jag inte vara tyst och förvänta mig att alla ser sporten på samma sätt så nu ska ni få veta vad fotboll är för oss som älskar sporten och respekterar alla lag. När jag gått i Göteborg, vilket är långt från Knalleland, har jag faktiskt blivit konfronterad av en man i 25-30 års åldern som utgav sig tillhöra Wisemen, Sveriges näst mest fruktade supporterfalang. Även på hemmaplan har små snorungar som fortfarande har veckopeng försökt skrämma mig och massvis med krogbesök har lett till att jag blivit förnedrad. Jag har varje gång kommit undan utan fysiska skador troligen för jag har erkänt direkt vilket lag jag tillhör och förklarat att jag inte behöver slåss för det men även för att jag inte visat rädsla. Wisemen är dessutom inte små barn från förorten som inte ens får köpa snus på kiosken. Vi pratar om grovt kriminella, kokainmissbrukare, socialt utsatta, gändmedlemmar och helt vanliga hederliga svenskar som går ihop mot all logik och umgås över gränserna på sitt sätt med en enda gemensam nämnare: IFK Göteborg. Är detta vad fotboll handlar om i mångas ögon? Hata sin fiende? Känns som att Dam-EM otroligt nog fått folk att åter igen älska sporten för vad den egentligen handlar om och inte enbart fokusera på att hata sina motståndare oavsett vad i vått och torrt. Känns som att det jag växte upp med och som sen jag var 7-8 år gammal alltid tröstat mig när jag haft det svårt och gett mig så mycket mer glädje än alla pengar i hela världen kan göra, äntligen är på rätt väg igen. Gillar inte att skriva långa inlägg men när jag börjat se Pia Sundhage som en bättre förbundskapten än Erik Hamrén och för första gången någonsin uppskattar damfotboll nu äntligen efter två år utanför ståplatslivet tillslut saknar det jag en gång såg som mitt liv. Jag vill plötsligt resa tillbaka i tiden. Såg premiären lite halvt på Tele2-arenan, nej jag har inte ansvaret över namnvalet insett en sak. Hammarby måste tillbaka till Allsvenskan! Herregud vilken stämning de har byggt upp under alla år på Södermal...förlåt menar självklart söder om Södermalm. Så många uttalade Bajen-kisar jag mött i Borås som inte ens känner till att både nya arenan och Söderstadion ligger söder om stan i tidigare Johanneshov. Ni borde inte kalla er supportrar som inte ens vet var ni har er hemmaplan i både fotboll och även hockey på Hovets Isstadion och Globen innan den sektionen dog ut. Handboll har säkert haft många matcher där med. Södermalm är inte var det en gång var men det vet inte bondsupportrarna. All heder till Bajen, en värdig och omtyckt motståndare precis som Djurgården är och AIK aldrig varit. Hata varandra är så 2005. Har varit på Söderstadion ett flertal gånger och glömmer aldrig i april 2008 när vår 19 man starka busslast på en onsdag med avresa innan lunch får se en otroligt skadedrabbad "Kapten Blod" åter igen styra försvaret i hela 90 minuter med pondus, respekt och hjärta då inga alternativ fanns och vi efter en hemsk match åker hem med 0-0. Kommer aldrig glömma när Johan Sjöberg tackade oss efter matchen och det är det största ögonblicket som supporter jag varit med om. Festen på hemresan med "Jagchlåss"-spriten som skapade vänskapsband för livet är det jag minns bäst som tidigare Guligan. Kommer inte ihåg om lagkaptens-bindeln satt på hans arm då vår tränare föredrog Anders men för mig och tusentals andra har vi bara haft en riktig kapten sen Stefan Andreasson lade skorna på hyllan. Glömmer heller aldrig när IFK Norrköping mötte Bajen första maj 2010 och ett fåtal Boråsare, däribland jag själv bakom ratten, i tre bilar kör sick-sack hela vägen upp till Norrköping en lördagsmorgon och hoppar på Peking Ultras buss utanför Parken. Bara för att åka med våra vänner upp till Söderland för att hjälpa till med stämningen. Hur en blandad grupp med vanliga Peking supportrar och ett fåtal från YF/GS och PU/PP attackeras från flera olika håll av Hammarbys huliganer utanför arenan och hur Pekings trognaste supporter skriker till sina gelikar att det är pinsamt att ett par Elfsborgare sjunger mer för Norrköping än de gör. Hur Peking vinner matchen med vår hjälp och hur man riktigt känner hur respekterad man var. Det var därför jag flyttade dit året efteråt och nu vill jag tillbaka.
Posted on: Sat, 20 Jul 2013 19:59:44 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015