Historien ger många dåliga exempel på hur man exempelvis försökt tvinga skolbarn att avveckla sitt hemspråk, som skedde i Tornedalen ända in på 50-talet. Det var en välmenande moderniseringsrörelse som låg bakom detta, men den var lika förkastlig i sin blindhet för kulturella behov och skillnader som den nuvarande multikulturalismen är i sitt värnande om illusoriska gränser mellan kulturerna, som om vi skulle kunna eller ens vilja leva i ett slags mjuk apartheid, där var och en identi fieras utifrån sitt etniska, religiösa, kulturella och så vidare ursprung. Som om kultur var medfött, öde och blodsmystik. Den synen främjar inte någon kulturell utveckling – och utan utveckling kan ingen kultur leva. Så snart den åker in på reservat och museer dör den. Den franske sociologen Alain Touraine uttrycker detta klart och tydligt i sin utomordentligt betydelsefulla bok Un nouveau paradigme pour entendre le monde d’aujourd’hui (Ett nytt paradigm för att förstå dagens värld) (2005): ”Den absolut multikulturalistiska hypotesen är lika absurd som den om en stads eller ett lands kulturella homogenitet. Interkulturella relationer är den enda verkligheten – och det är de som måste studeras, från nedtrampandet av Den andre till det kulturella blandandet.” Touraines tes är att vi idag lever i den globala ekonomins tidevarv, som krossat de gamla idéerna om stater och samhällen, och istället premierar individer, subjekt, som har förmågan att skapa sig själva och röra sig över och mellan olika kulturer. Kulturbegreppet är heller ingen enkel sak. Här har det fortlöpande urvattnats genom att vidgas till att omfatta snart nog all mänsklig verksamhet, men ursprungligen var kultur ett ord som hängde samman med den tyska bildningstraditionen och utvecklandet av universitetsväsendet i Tyskland. Det ställdes ofta i motsats till den franska civilisationen, som ansågs som ytligare, pråligare, inte lika djup och allvarligt andlig som den tyska kulturen. Det känns emellanåt som kulturen sitter trångt i vårt land. Fria konstnärer kläms mellan en vänster, som kräver politisk nytta av varje verk, och en höger, som bara vill se kulturen som underhållning, en guldkant på tillvaron. Relativismen och kulturskepsisen går hand i hand. En postmodernistiskt influerad akademisk vänster, som så länge sagt att allt är lika mycket (lite) värt har inget att sätta emot när en nyliberal drar slutsatsen att då behöver vi naturligtvis inte stödja några särskilda kulturyttringar heller. Den svenska fientligheten mot kultur är säregen, vad beror den på? Är det en lantlig nations misstänksamhet mot den så kallade finkultur som mest hör hemma i städerna, och som dessutom så gott som uteslutande har sina rötter utomlands? Nej, så enkelt tror jag inte heller att det är. Den största kulturlusten finns ofta just på landsbygden, trots att resurserna kanske brister ibland. När jag tänker på svensk kultur och försöker förstå vad den egentligen är tänker jag på de gamla kyrkorna, och särskilt tänker jag på hur man ansträngt sig med att marmorera bänkar och kolonner, för att furun ska se ut som marmor. Gå in i vilken landsortskyrka som helst, och betrakta det nordtyska högaltaret från 1400-talet, de marmorerade träkolonnerna som bär upp orgelläktaren, väggmålningarna, där sådana finns bevarade, och känn hur svenskt allt detta är. Denna vilja att få det att se ut som marmor, fast man bara har lokala träsorter att tillgå. Det är något gripande i den. Lusten att vara som de på kontinenten, och att jobba lite extra på det. Det är väl därför också stockholmare ofta uppfattas som så extra välklädda och trendiga. Vi lever inte mitt i världen, vi bor i dess utkant, och vi är medvetna om det. Vi har inte råd att toffla ner i morgonrock till butiken på hörnet, som de i Paris, Rom eller New York kan göra (om de nu någonsin gör det...), vi måste anstränga oss om än aldrig så lite extra, klä oss lite finare, vara lite smartare, satsa på att försöka ligga före, åtminstone i mode och teknologi, eftersom vi är så geografiskt perifera, och har så väldigt liten befolkning. Som C. J. L. Almqvist skrev i sin essä ”Den svenska fattigdomens betydelse”: Men ett enda likväl – ett visst stort – har svensken enskildt ifrån andra i Europa blifvit ämnad till: det är till fattigdom. Kunde vi endast lära oss den rätt. Vi hafva den, mer eller mindre, alla här; men mången ibland oss bär sig oskickligt åt med den hufvudcharakter i verlden, som Gud gifvit oss. Svensken är fattig. Förstår han detta, så har han vunnit kärnan för sin nationalitet, och är oöfvervinnelig. Att vara fattig, det betyder att vara hänvisad på sig sjelf. Sanningen att säga fanns och finns nog den här fattigdomen på flera håll. Och den är i Sverige idag snarare andlig och kulturell än rent materiell. Men det ligger något i denna iakttagelse, som inte vare sig industrialiseringen, folkhemmet eller rekordåren helt kunnat sudda ut. Och som tydligast åskådliggörs i en marmorerad träpelare i en landsbygdskyrka, eller en lite för välklädd Stureplansbrat. De är båda utslag av den svenska lusten att göra sig lite förmer, och den är faktiskt högst respektabel och rentav berömvärd, tycker då åtminstone jag. Vad är det för fel i att sträva efter det som är bättre, klokare, erfarnare, skönare, mera sofistikerat? Även om det många gånger är inbillning. Inte ens övriga Europa består enbart av lysande storstäder med väldiga konstsamlingar och historiska byggnader. Rätt mycket är förort, landsbygd, på många håll har livet präglats av fattigdom och politiskt och religiöst förtryck. ”I Paris sjangtila salar, värsta buse franska talar”, som det heter i Pyttans AB och CD-lära. Ja men vad är svenskhet då? Bäst att ge Almqvist sista ordet: Svenskheten består således icke i en fnurr, en archæologisk dammighet, en tillgjord tråkighet, eller ett slags patriotisk styfhet och pock – den består i att vara svensk, mer än att ropa på att man är svensk.
Posted on: Thu, 06 Jun 2013 09:02:13 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015