Här kommer min DN-recension av Lars Os Tanke och Temperament! På liv och död. Lars O Ericsson övertygar, smickrar och jävlas • ”Tanke och temperament” Lars O Ericsson Orosdi Back När jag började studera konstvetenskap för tio år sedan blev Lars O Ericssons ”I den frusna passionens heta skugga” min främsta huvudkudde. Boken var en fantastisk genomgång av 1980- och 1990-talets mest spännande konstnärer men också en indirekt uppgörelse mellan två giganter: den postmodernistiske Lars O Ericsson själv och den modernistiske Ulf Linde. Vem kom ut som vinnare av denna historiska kamp? Ericsson förstås. Nu har Lars O Ericsson gett ut ”Tanke och temperament”, en tegelsten som sammanställer hans vassaste texter från mitten av 1980-talet och fram till i dag. På framsidan av boken finns ett svartvitt foto på Lars O Ericsson själv, i en stil som påminner om 1800-talets esoteriska visionärer, med en fast blick riktad mot himlen och en yvig kalufs som både fångar hans Strindbergska vrede och kyliga elegans. Vad gäller texterna själva så är det med stor behållning jag återvänder till min ungdomsidol, som var konstkritiker i DN 1987–2004. Här finns både de passionerade uppgörelserna med den romantiska modernismen till förmån för 80-talets ironiska språkspel och spegelstadier, ett omfamnande av den nya socialt inriktade konsten, en spännande kritik av postkolonialismens entré på konstscenen och Venedigs olympiska konstspel. Här finns också flera lysande texter om konstnärer som Ingrid Orfali, Olle Kåks, Lars Nilsson, Maya Eizin Öijer, Jake och Dinos Chapman, Sophie Calle, Bjarne Melgaard, Ann-Sofi Sidén och Steve McQueen samt en rad politiska texter som uppmanar konsten att gå ut på gatorna och institutioner att bli mer feministiska och mindre opportunistiska. Lars O skriver med ett stort allvar. Allt står på spel och han skriver som om det gällde liv och död. Men här finns också humorn, bitskheten, besattheten, allt det som gör en stor kritiker ännu större. När han dribblar omkring med sina motståndare gör han det med en ironisk finess som påminner om 1700-talets bakåtlutade salongsfilosofer. Men de akrobatiska resonemangen och ord- jongleringen varvas ständigt med korta, slagkraftiga konstateranden. Ericsson är inte bara mån om att övertyga, han vill också beröra, smickra, jävlas. Ericsson kunde på sin tid lyfta eller krossa en konstnär på bara några rader. Vem har denna pondus i dag? Men vad Ericsson inte riktigt tar itu med i dessa texter är postmodernismens så kallade uppluckring av alla värden. För om allt är relativt, ja, då borde det också gälla den egna positionen, vilket är något som författaren förståeligt nog håller fast vid. Har vi kommit ut ur postmodernismen? Och i så fall, när tog den slut? Lars O har annars uttalat sig om flera aktuella ”konstskandaler” i såväl radio som andra medier, men här lyser hans tankar om samtiden med sin frånvaro. Var står Lars O i dag? Vad har hänt med hans forna vrede? Vad vill han kämpa för? Emot? När jag slagit igen den 700-sidiga boken känner jag en viss tomhet och önskar att Lars O kunde göra en ordentlig comeback. Att han piskade upp nya debatter, ställer saker och ting på sin spets igen, tvingar oss att välja sida. Vad gäller de redaktionella aspekterna så borde redaktören Rikard Ekholm ha tillhandahållit ett index över alla konstnärerna, gallerierna som har stött dem och filosoferna som omtalas i boken, så att boken kunde fungera som ett forskningsmaterial. Artiklarnas titel borde också ha följts av publiceringsdatum. Nu tvingas man ständigt bläddra tillbaka till ett litet tidsindex för att veta när artikeln skrevs, vilket är extremt irriterande. Boken hade också behövt en disposition som delade Ericssons gärning i flera perioder och problemställningar. ”Tanke och temperament” är trots de redaktionella missarna ett viktigt dokument, ja rent av ett monument över en levande konstlegend. Sinziana Ravini
Posted on: Thu, 28 Nov 2013 10:23:14 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015