I slutet på Eichmannboken väljer Arendt att skriva sin egen dom över Eichmann. Han bidrog till ett system i vilket han och hans likar försökte utrota ett folk från jordens yta och för detta kan ingen medlem av människosläktet förväntas vilja dela jorden med honom. Oavsett våra positioner rörande dödsstraffet går det att säga att Arendt i sin märkligt gammeltestamentliga dom missar chansen att föreslå en ny juridisk princip (som hon själv efterlyser i början på The Origins of Totalitarianism) rörande industriellt och byråkratiserat, automatiserat med andra ord, massmord, en straffsats som skulle beskriva en verklighet som den tekniska utvecklingen, vid sidan av dess framsteg, bidragit till. Varje människa är både ond och god, som Kant hävdade. Varje verktyg eller system är likaledes möjligt att använda i onda eller goda syften. Människans intentioner omsätts i handlande i den miljö den befinner sig i och påverkas också av denna miljö. Arendt reste frågan om hur vi kan tänka på ondska och på mord efter Auschwitz, ett livsviktigt tänkande som fortgår. När vi påminns om hur brottslingar är skrämmande lika oss själva tvingas vi till att reflektera över det moraliska ansvar vi har inför våra beslut, men detta sker inte enbart i ett subjekt som är avgränsat och ensamt. Att tänka med, och förbi, Kant och Arendt leder till en förståelse för hur individens ansvar förhåller sig till de sociala, politiska och tekniska strukturer i vilken etik skapas genom handlande, snarare än att komma från ett mystiskt ursprung. Ondskans källa kan inte strypas en gång för alla. Axel Andersson
Posted on: Sat, 16 Nov 2013 21:56:49 +0000