Idag för 5 år sedan så väcktes jag ungefär vid denna här tiden på morgonen på TIVA och de drog bort hjärt och lungmaskinen från mig, knappt 4-5 timmar efter min hjärttransplantion. Aspackad av morfin kommer jag ihåg och att jag skulle ringa till Alexander för att tala om att jag levde, personalen var förbluffad över detta och jag kan inte för min värld komma ihåg varför Alexander skulle få detta första samtal från mig. Fick sitta upp i en fåtölj och personalen hjälpte mig att ringa till honom, minns inte vad jag sa till honom men känner att det var nog oerhört svårt för honom att förstå mig just då. Samma förmiddag fick jag åter sitta upp med alla slangar runt omkring och äta en liten yoghurt, det smakade som nektar i min mun, sagolik smak och jag fattade ärligt talat inte om jag begrep att jag hade opererats tidigare samma natt. Efter en tuff vecka på TIVA med diverse komplikationer så kom då den dag när Lennart fick komma upp och hälsa på mig för första gången på 1 vecka, för honom var det svårt att se alla slangar och apparater runt omkring mig men besöket gick trots allt bra. Mitt nya hjärta fungerade bra och de övriga organen kom tillbaka efter att ha varit helt utslagna, undrens tid är inte över ännu. Sista dagen på TIVA så duschades jag för första gången med mycket god hjälp av personalen och sedan flyttades jag till vårdavdelningen var jag var i 8 veckor. Några avstötningar tillkom men det kunde avhjälpas med kortisonbehandling och min långa väg tillbaka började. Varje år så går mina tankar till donatorsfamiljen som faktiskt förlorade en älskad medlem bara för att jag skulle få leva ett extra liv och min tacksamhet för denna yttersta gåva går inte att beskriva i ord eller gärning för det är det finaste man kan ge till någon, en ny chans till ett liv som annars hade varit förlorat. Tänker ofta på donatorsfamiljen och hur de har det nu och om de vet att jag mår relativt bra, vet att inga uppgifter lämnas ut men kanske de kan känna att jag finns här och för donatorns arv vidare ett tag till, hoppas att de kan känna det. Kan inte säga ett ont ord om SU transplantation, mina änglar här i livet, de finns där varje gång det krånglar med något i min kropp, de ser mig, de hör mig och de hjälper mig utan att jag känner att jag är till besvär. Vet att många andra inte har fått denna chans som jag fick och jag tycker ärligt talat att det är oerhört synd att inte alla kan få hjälp för sina sjukdomar och jag känner mig bortskämd och gynnad som fått vara med om denna resa. Mycket skrivet på en gång men ville att ni skulle få veta lite hur det var under den tiden i mitt liv när jag hade det oerhört tufft precis som min egen familj hade det. Min önskan och dröm är att ingen av er blir så sjuk att ni hamnar där jag har varit och att ni är rädda om er
Posted on: Fri, 04 Oct 2013 05:54:36 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015