Igår kom lilla,stora vita på besök. Efter en väldigt följsam promenad runt fältet fick Tigon chans att imponera. Han tänkte ut var bollen skulle hamna och satte sig resolut där för att förvissa sig om att bli vinnare som han ju i princip aldrig blir när Nike raketen är med..vilket han ofta är och så även nu. Tyvärr brydde sig inte bollkastaren om det så ofta så mestadels kunde han inte imponera..men så är det ju och även om man kan imponera så..måste man? Kan man inte bara vara som man är ändå? Jag älskar Tigon hur mycket han än förlorar..han kämpar och kämpar..inte heller det är viktigt. Jag älskar honom för han är snäll och söt och mysig och det räcker gott för oss alla hur mycket han än förlorar..vem som har bollen är inte meningen med livet. Nåväl hemma hoppar både Kalle och Tigon upp i sängen inför publik för nu vill de visa vilka hyvens killar de är och hur roligt de har när de leker med varandra utan att någonsin bli sura eller arga. Det hade inte heller behövts, för lilla stora vita vet redan att hon trivs, att hon får plats, ingen reagerar ens när hon får leverpastej i stora bitar. När hon gått smaskar de andra bägge på detsamma som jag gömt i märgben och färdiga med det är det dags för servetten som blir mitt påslakan. De torkar hela sina huvuden länge och väl och känner sig väldigt nöjda..nu kan lilla stora komma när hon vill igen...och äta hur mycket leverpastej som helst..för Kalle och Tigon är snälla....och Kalle och Tigon gillar lilla stora vita. Hon är glad.
Posted on: Sat, 19 Oct 2013 05:43:02 +0000