Igår satt en kvinna på Centralstationen i Göteborg. Hon hade för avsikt att köpa sig en hembiljett till Stockholm. Under stor tveksamhet hade detta avgörande beslut fattats... Hon ser en man gå av och an med sin mobil. Han pratar och pratar. Eftersom han om och om igen passerar kvinnans bänk, strax vid kortsidan,fastnar ett och annat ord på hennes jacka. Arabia...Suria...momschkele...Ja, han är upprörd och nervös, några släktingar från Syrien ska snart anlända från krigets fasor, inte konstigt att han är upprörd, ivrig, ja förväntansfull! På något sätt blir hon delaktig i hans känsla. Just då slår han sig ned på bänken mitt emot, avslutar samtalet med en djup suck! Tabani? säger hon försiktigt deltagande. Han ler vänligt mot henne, förstår att hon vill väl, medger: Aiwa! Javisst är han trött...Så kommer han över, slår sig vänligt och respektfullt ned bredvid henne och det blir ett vänligt, trevligt stapplande på arabiska/engelska. Han är från Damaskus, hennes "själsliga tillhörighet och hemstad". Samtalet övergår mer och mer till ett samförstånd. Delade minnen av en stad som hon efter en timmes samvaro får besked att den inte längre finns! Babtouma där hon bott, där hennes lägenhet låg, där hennes grannar spelade luta på takterrassen, den uråldriga gamla staden finns inte längre, säger han med förtvivlan i rösten. Kvinnan på bänken med den lila jackan hade inte lyssnat på nyheter i flera veckor. Befunnit sig i urskogen bortom all ära och redlighet, utan TV, tidningar eller affärer. Kunde inte få fram ett ord under en evighet...sjönk, sjönk, sjönk i själen på bänken. Behövde ytterligare en timme innan hon kunde ta sig till kassan på SJkontoret och skaffa den tänkta biljetten hem. Hem? Ja, hon hade ju fortfarande ett hem i Sätra. Den här mannen hade fått fly över Antokia till Istanbul, till Istanbul över till Grekland, vänta där en oviss tid, sedan vidare till Sverige med höggravid fru samt litet barn i famnen! Flykten hade tagit nio ovissa månader... Kvinnan på bänken kunde inte förstå hur människor var funtade som kunde utplåna tvåtusenfemhundraåriga städer, än mindre hur man kunde döda oskyldiga barn och deras föräldrar. Hon insåg med en skälvning i hela kroppen att det var något hon aldrig skulle kunna lära sig förstå!
Posted on: Thu, 11 Jul 2013 11:00:43 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015