Jag har inte ens något att må dåligt över, så nu mår jag dåligt för att jag mår dåligt utan orsak... I bland är vi människor inte riktigt kloka tror jag. Jag har haft en obehandlad depression sedan tonåren därför har den blivit latent. Är självklart inte alltid sjuk men låg är jag för det mesta. Men man vänjer sig även vid detta, folk tycker jag är gnällig och självömkande men för mig är det ett normaltillstånd som jag ofta driver med, vad annat kan man göra.... I sommar har jag inte varit ute en enda gång, mer än för att röka och gå ut med hundarna. Mitt liv tillbringar jag i en bäddsoffa och mitt sociala liv är vid datorn, har uppriktigt tröttnat på mänskligheten, det är bara jobbigt att umgås. Tror det kräver för mycket, då jag inte är socialiserad som min terapeut sa. Behöver nog träna på detta men känner inget behov av det längre, har liksom sörjt färdigt och accepterat ensamheten, har till och med vant mig vid den. Trivs med att vara ensam, inte helt dock skulle nog inte klara det utan min familj. Då menar jag MIN familj, sambon och barnen. 2 av mina syskon är så nerdrogade och trasiga som det bara går att bli den tredje har jag lyckats förstöra relationen med och min mamma ser jag aldrig av trots att vi bor i Smedby bägge två. Det var lite om mitt liv, men jag har ett bra liv, fast arbete, även det ensam natt. En frisk och underbar familj, det finns vänner där ute, allt jag behöver göra är att räcka ut en hand, men som jag sa jag pallar inte med folk längre. Passar mig alldeles utmärkt att umgås via FB. Så snälla sluta se mig som självömkande och tragisk, jag är en mycket humoristisk person som gillar att driva med mig själv, självironi heter det visst. Och som jag sa min nedstämdhet är ett normaltillstånd inget jag går och oroar mig över, det är bara sådan jag är. Har liksom svårt att sitta här och ljuga dagarna i ende, så jag tycker faktiskt jag har rätt att vara jag och bli accepterad precis sådan som jag är...
Posted on: Thu, 11 Jul 2013 13:01:38 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015