Jag lämnar i skrivande stund för en okänd mängd tid mitt arbete som lärare. I mitt fall handlar det uteslutande om en flytt till något än om en flykt från skolans värld. Däremot har jag viss förståelse för de kollegor som väljer det alternativet. Senast idag, i riksdagens avslutande debatt inför sommaruppehållet, var skolan på nytt i fokus. De problem som "alla" numer tycks vilja inbegripa den svenska skolan i kan sammanfattas som delvis rimliga och i lika delvis stor utsträckning helt världsfrånvända. Problemet finns inte lika mycket i skolan som runt den. De lösningar som behöver genomföras finns i omvänd proportion i skolan och mindre runt den. Det finns en fantastisk kraft, idérikedom, omsorg och genuin vilja och förmåga att möta elever och deras behov hos många rektorer, lärare och annan personal i varje skola. Det vi inte behöver är folk som gissar, chansar, slentrianmässigt reformerar med vänsterhanden och politiskt styr vår verksamhet utifrån förväntningar som saknar förankring i den så kallade verkligheten som är min och mina kollegors vardag. Varje dag. En liten uppmaning vill jag i denna sista skälvande stund kasta ut. Det är en lika enkel som allvarlig lösning på ett problem som i lika stor utsträckning skapas och omskapas utanför skolans väggar. Det handlar om att lita på vår profession. Det är inget orimligt krav, detta att vi vill att ni ska lita på vår profession. Ni, är i detta sammanhang allt i från föräldrar, skolnämnder, kommunpolitiker, intresseorganisationer till utbildningsdepartementet och vår utbildningsminister. Lita på vår profession. Vi behöver inte fler reformer som förändrar villkoren för vår verksamhet. Vi behöver inte fler proffstyckare som definierar vilka vi är, vad vi är och vilka problem vi har. Det vi behöver är att ni litar på vår profession. Vi behöver inte gå på fler sammankomster där våra insatser kritiseras av en samlad pöbel vars erfarenhet av skolan och dess nuvarande ställning bygger på egna erfarenheter 1978-1981 samt artiklar i Aftonbladet som vrålar ut att skolan är i kris. Det vi behöver är att ni istället litar på vår profession. Skulle andra verksamheter utsättas för samma påtryckningar och "förstå-sig-påare" som skolan och skolans personal gör skulle dessa kräva förändringar. Att vara lärare är inte en exakt vetenskap. Du kan göra samma sak under fem olika lektioner i fem olika grupper och komma ut med tio olika resultat. Det vi behöver är att ni litar på vår profession. Skolan behöver inte betyg i lägre åldrar, ökad disciplin, fler vuxna på rasterna, bättre skolmat, utökade IT-resurser, mindre klasser, roligare läroböcker, reformerade betygssystem, ändrade skollagar eller ens lärarlegitimation. Vi behöver inte högre lön, förbättrad status eller mindre arbetstid. Det vi behöver är att ni litar på vår profession. Dagens elever, eller om ni hellre vill kalla dem för kunskapskonsumenter, utbildningsklienter eller pedagogiska brukare kommer till sin skola med en förförståelse att skolan är i kris och att deras utbildning inte håller måttet. Det stämmer inte. Vi behöver därför inte fler domedagsprofetior kring deras utbildning och kommande förmåga att ta hand om både sig själva och vårt land. Det vi och dem behöver är - ni gissade det - att ni litar till vår profession. Den enda verkliga kris som förekommer är en förtroendekris. Ingen, i alla fall väldigt få, står och skriker på busschauffören hur hon eller han ska ta den kommande högersvängen utifrån att man minsann åkte buss under tre år på 1980-talet och vet hur bussar ska framföras. Ingen, i alla fall väldigt få, ligger och simultanassisterar läkaren från under den tunna gröna lakanet på operationsbordet för att man minsann har sett både House OCH Greys anatomy och därför vet hur man bäst utvidgar blodkärl genom kärlkirurgi. Exemplen kan göras lika många som det finns yrkesgrupper i samhället. I de flesta av dessa fallen litar vi till utövarnas profession. Utom i skolan. Lösningen på de problem som skolan faktiskt brottas med löses bäst av de som dagligen arbetar med, bland och i problemen. Det politiker och samhället behöver göra är att skapa rätt förutsättningar. Det är inte i första hand att detaljstyra verksamheten och ändra spelreglerna vart tredje år. Det är inte att smutskasta vår verksamhet för att tjäna billiga politiska poänger. Det är inte att på nästa fest prata om lärares bristande förmåga och engagemang. Det är inte att jämföra svensk skola med den finska, tyska eller kenyanska. Det ni behöver göra är enkelt, att lita på vår profession. Det innebär för utbildningsministern, fackliga organisationer och annat löst folk att ta ansvar genom att ta ett steg tillbaka. Att våga lägga framtiden för skolan i händerna på de som faktiskt kan förändra skolan där den behöver förändras. Det handlar om att de kommande fyra åren låta utvecklingen drivas inifrån verksamheten. Låta innovationerna uppstå där den också kommer att förverkligas och implementeras. I skolan, för skolan. Det innebär att lita på vår profession. Vissa budskap behöver hamras in. Så vi tar det igen. Det vi behöver är att ni litar på vår profession. Vi lämnar för innebandy i Norge. Tilliten för min profession är grundmurad. Det är en intressant och stimulerande upplevelse. Vi hoppas återvända till skolan framöver. I bästa fall får jag då samma bemötande från omvärlden som den jag får i innebandyhallarna.
Posted on: Wed, 19 Jun 2013 20:16:24 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015