Jag sitter och tänker på hur vi har det vi människor * Jag sitter och tänker på hur vi har det vi människor. Vi får ibland bestiga glädjens höjder. Ibland hamnar vi på tråkighetens hyllor. Ibland hamnar faller vi ner i bedrövelsens klyftor. Alla hamnar vi någon gång i Sorgens dal. För det mesta lever vi någonstans mittemellan alltihop som finns att bestiga, falla eller hamna i. Denna tidiga morgon den 20 juli 2013 finns jag i backen upp mot glädjens höjder. * – Varför är du på väg upp mot glädjens höjder. Du har väl inget att vara glad över idag, hör jag en röst som säger. Inom mig. – Visst har jag mycket att vara glad över, svarar jag – Vaddå till exempel – Att jag denna tidiga morgon får sitta vid datorn och skriva det jag vill skriva. Ingen tvingar mig att skriva. Ingen tvingas att läsa det jag skriver. – Lugna ner dig nu. Det där är inget speciellt. Det kan ju vem som helst göra, får jag till svar av min andra röst som hela tiden ifrågasätter det jag gör. – Hur menar du? Det är väl i så fall bra att många kan göra det jag blir glad över. Säger jag till min andra röst. – Om du ska gå upp mot glädjens höjder måste det var något speciellt som hänt dig? Annars får du vara kvar och ha långtråkigt i Tråkighetsdalen. * Jag tänker på det min röst sa: ”Det måste vara något speciellt som händer mig om jag ska gå upp mot glädjens höjder.” * Måste det verkligen vara något speciellt i vardagen för att jag ska bli glad och börja stiga upp mot glädjens höjder? Jag tycker inte det. Vi har så mycket att glädjas åt, som vi inte ser. Inte uppmärksammar. Även i vardagen. De, som har jobb, har mycket att vara glada över i dagens Sverige. De som lever i familj har kärleken till partnern i sina sinnen. Jag vet att många dagligen känner glädjen över att få se sina barn växa upp. Kärlek ger glädje. Kärlek är också glädje. Vi, som har vänner, vet att vänner ger glädje och trygghet ifrån sig. Ger vännerna trygghet? Javisst. Alla behöver vi hjälp någon gång i livet. Vänner hjälper vänner i svåra situationer. Jag såg nyligen på TV från Stockholmsområdet en man, som svårt sjuk, låg i sin bedrövelses djupa klyfta och bad om hjälp. Han hade inga vänner. Han fick inte rätt hjälp av de ”förklokade” beslutsfattarna. Han gjorde felet att han var för ung för att bli svårt sjuk. Inga vänner hade han som hjälpte honom. TV ryckte in. Det gjorde ni bra. Tack SVT. * Varför är vi vardagsmänniskor inte alltid på väg mot glädjens höjder? Kanske är vi som grodan som inte ser himlens och havens vidder. Varför ser inte grodan Himlens och Havets vidder? Grodan jag berättar om lever djupt nere i en Brunn. Hon kan bara uppleva det som finns omkring henne. Vi människor är inga grodor som lever djupt nere i brunnarna. Vi lever här. Och vi lever Nu. * Vi skulle vi alla kunna se havets och himlens vidder. Varje dag Vi borde allid vara på väg mot glädjens höjder. Jag vet att vi inte är det. Och inte kan det. Livet är inte ett spel med lustigheter. Här finns allvar. Och här finns glädje. Här finns våra liv som de är Varför är våra liv så om de är? Kan vi göra något åt våra liv. Javisst kan vi det. Vad kan vi göra? Vi borde odla våra jag tillsammans med andra så vi med tiden blir de bästa versionerna av oss själva. * Jag sitter och tänker på hur vi har det vi människor. Vi får ibland bestiga glädjens höjder. Ibland hamnar vi på tråkighetens hyllor. Ibland hamnar faller ni ner i bedrövelsens klyftor. Alla hamnar vi någon gång i Sorgens dal. För det mesta lever vi någonstans mittemellan alltihop som finns att bestiga, falla eller hamna i. Denna tidiga morgon den 20 juli 2013 finns jag i backen upp mot glädjens höjder. Varför det? Frågar mig mitt jag medan jag gillar morgonen och skriver vidare, Hälsningar från/Knut K
Posted on: Sat, 20 Jul 2013 05:48:44 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015