Jag är SÅ trött på alla dessa som lobbar för enskilda ärenden! Nu syftar jag överhuvudtaget inte på dig som pratar om ditt eget. Om sitt eget behöver man prata. Man behöver få ur sig sorgen, för att överleva. För att orka med vardagen. En mycket klok person sa en gång till mig att de flesta som har komplicerade kontakter med socialtjänsten egentligen inte behöver råd. De behöver en axel att gråta på. Så tror jag också att det är. Någonstans mitt i allting sätter sorgen upp en stor mur som hindrar både dig och mig från att tillgodogöra oss konkreta råd och applicera dem på ett bra sätt. Att vara klarsynt är ett av de enda sätten för att få människan att vinna över myndigheten. Tyvärr är det många som fastnar på vägen. När jag satt i telefonjour var det väldigt många som sa till mig att det första de gjorde när placeringen var definitiv var att börja ringa runt till olika vänner, föreningar, myndigheter, media. Någon hade till och med ringt och skällt ut nämndemännen i domstolen. Inte sällan bland vänner såväl som föreningar har man någon gång fått rådet Gå till media eller Starta en namninsamling. De flesta har försökt med båda. Men största problemet uppstår först när de hittar någon som börjar arbeta ÅT dem. De hittar någon som tycker att ärendet är rättsvidrigt (är inte de flesta ärenden det?). Den här personen börjar blogga om ärendet. Sprider namninsamlingen på ett tiotal, kanske hundratal, grupper i ämnet omkring på Facebook. Inte sällan hängs barnen ut själva med en helt egen grupp, bilder, en egen film med musik till på youtube och så vidare. Ska vi vara realistiska? En namninsamling kommer ALDRIG, never ever, på inga villkor, omöjligen, inte någonsin - göra att någon får hem sitt placerade barn. Inte så heller bloggen där någon hängs ut med namn som är så lätt att googla fram med en knapptryckning. När man hänger ut socialsekreterarens namn, barnens namn eller ärendet som så slutar det nästan uteslutande med att handläggaren (givetvis) har en annan åsikt än skribenten. Denne anser att du förvränger sanningen, att klienten arbetar med fel saker, har insikts-brister samt att handläggaren då betalar ut lite extra till familjehemmet för besväret med att de behöver byta telefonnummer mm nu när deras ligger svartmålat på internet. Du är inte samarbetsvillig och försvårar vården för ditt barn. Du ser således inte till barnets bästa och DET kommer handläggaren arbeta med i domstolen. Jag skulle kunna fortsätta för evigt av att rada upp konsekvenser. Men nöjer mig med att säga att agerandet helt enkelt är kontraproduktivt. I det här sitter en eller två föräldrar som inte riktigt vet hur de ska fortsätta sin process. Det går anmälningar till höger och vänster, till JO, IVO (fd socialstyrelsen) och till politiker. Anmälningar innehållande nästan uteslutande KÄNSLOR. Samma känslor som man redan skulle behövt bearbeta för att de inte ska ta överhand. Grundstenarna för en vettig anmälan faller undan. När den utomstående läser har den inte alls samma relation till ärendet som du, och sållar då bort ditt brev som enligt dem bara innehåller irrelevanta detaljer (dina känslor). Många förväntar sig att den här personen som lobbar för dem ska åstadkomma något slags mirakel. Att någon med beslutanderätt ska få upp ögonen för bloggen/namninsamlingen och helt plötsligt bara vända kappan efter vinden. De ger inte upp hoppet på den där rent ut sagt jävla namninsamlingen. Och så går dem inte vidare och börjar inte arbeta med den sorg och de känslor som faktiskt sätter stopp för det som faktiskt kan få ärendet att nå framsteg......
Posted on: Mon, 28 Oct 2013 06:49:24 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015