Kampen mot planerna på höghus i Laholms stadskärna fortgår. Här är mitt senaste inlägg. De av er som kan tänka er att stödja kampen mot vansinnigheterna får gärna gå med i fb-gruppen "Rädda Laholm" och sprida info om denna till vänner och bekanta. Bengtsson vilse i tid och rum Ordföranden i miljö- och byggnadsnämnden, Ove Bengtsson, hävdar i sitt svar på mitt inlägg att han tycker det är ”både bra och roligt” att utveckling och samhällsbyggande engagerar människor. Han hävdar att den detaljplan ”som är på gång” är fullt förenlig med de restriktioner som gäller för en miljö av riksintresse och att den planerade bebyggelsen kommer att ”smälta in väl”. Bengtsson påstår också att förändringen är nödvändig för att få in fler människor i staden för att därigenom öka kundunderlaget för centrumhandeln och stadens attraktionskraft. Det handlar här på ett något oklart sätt om ”utveckling” och vad denna kan tänkas kräva. Vidare anser Bengtsson att han och andra politiker ”måste våga se möjligheterna när dessa kommer och knackar på vår dörr”, att tjänstemännen gjort ett ”fantastiskt jobb” samt att ”’höghuset’ i parken inte [blev] så tokigt”. I det följande skall jag dels kommentera Bengtssons påståenden, dels sätta in dem i ett större sammanhang. Jag tror inte för ett ögonblick att han uppskattar en kritisk granskning. Det regelvidriga kohandlande och ”dealande” han ägnar sig åt är knappast ämnat för offentligheten. Påståendena att den tilltänkta kolossen är förenlig med en miljö av riksintresse och att den anpassats till befintlig bebyggelse är lögn. De förslag som hittills visats smälter ö h t inte in; de dominerar stadsbilden fullständigt. Det finns inte heller något i gestaltningen som antyder att de är avsedda för Laholms innerstad; denna dussinarkitektur återfinns i de flesta svenska förorter som ”förtätats” på senare år och uttrycker bara en sak, en önskan om högsta möjliga exploateringsgrad. Påståendet angående punkthuset i stadsparken är också det osant och jämförelsen mellan stadsparken och kvarteret Hästen poänglös och vilseledande. Det Bengtsson antyder är att byggnadsnämnden hade rätt då varför det kommer att visa sig att den har det också nu och att jag och andra därför inte bör protestera. Så är det inte. Miljö- och byggnadsnämnden sjabblade bort möjligheten att göra något vettigt av det område som blev tillgängligt för bebyggelse när järnvägen drogs om. Det samlade grepp som inledningsvis togs släpptes. Olika byggherrar fick bygga vad de ville utan att någon tog ansvar för helheten. Resultatet blev osammanhängande, arkitektoniskt dåligt och uppenbarligen, med undantag för Agnespark, föga lockande för hyresgäster. Huset i utkanten av stadsparken är inte heller arkitektonisk lyckat, vilket Bengtsson försöker påskina. Det är den fantastiska parkanläggningen och lekplatsen som gör området attraktivt, inte byggnaden som sådan – den tillför ingenting. Tvärtom generar den de boende på Blomstervägen. Jämförelsen är dessutom orimlig. Huset ligger i en sänka utanför den gamla stadsgränsen, framför en trädridå, medan den planerade nybyggnationen, som är tänkt att bli mycket högre, drabbar själva stadskärnan. Det är skillnad mellan att bebygga en tomt i stadens utkant som hyst järnvägsspår, bussgarage och tennisbanor och att bygga i hjärtat av en stadsmiljö av riksintresse. Bengtsson hade fel då och har fel nu. I ett avseende är jag dock enig med Bengtsson – förändringar är nödvändiga. Det innebär emellertid inte, vilket han tycks tro, att all förändring är av godo; det är den inte, allt nytt är inte per automatik bättre än det gamla. I många fall, i synnerhet när det gäller stadsmiljöer, råder det motsatta förhållandet. Ingen skulle idag få för sig att bygga höghus i Gamla stan i Stockholm eller bygga på några extra våningar på Stockholms slott. Därmed har jag kommit till Bengtssons argument avseende ”utvecklingen” och vad den ”kräver”. För att sätta hans syn på ”utveckling” i perspektiv kan det vara intressant att titta på vad mannen bakom Täby centrum och ett antal andra förorter, arkitekten Sune Lindström, skrev i Svenska Turistföreningens årsskrift 1956. Skriften har ”Staden” som tema och är en plädering för ”bilsamhället”. Lindström ville att gamla städer skulle anpassas till bilen med parkeringsplatser i och kring centrum, som skulle omslutas ”av en krans av stora hyreshus på upp till tjugo våningars höjd”. Verkar det bekant? Lindströms visioner kom dessvärre att förverkligas i de flesta svenska städer. Under tioårsperioden från 1960 till 1970 utplånades över 40 procent av det äldre svenska bostadsbeståndet och ersattes i de allra flesta fall av en monoton, tråkig och meningslös arkitektur av förortskaraktär. Stockholms stadskärna utgjordes under perioden av en grop och det City som ersatte Klara var avsett för bilen, inte människor. Malmö fick i kvarteret Lugnet och Caroli City två fasansfulla förortsmiljöer mitt i staden. Exemplen är legio. Följderna av skövlingen redovisas stad för stad i Bengt O.H. Johanssons regeringsrapport Den stora stadsomvandlingen. Erfarenheter från ett kulturmord (1997). Laholm klarade sig däremot, inte minst tack vare en framsynt och klok borgmästare, Axel Malmquist, en lysande stadsarkitekt, Svend Bögh Andersen, och ett mycket gott arbete av dennes efterträdare, Eva Mild. Nu har emellertid ”utvecklingen” hunnit ifatt även Laholm. Ove Bengtsson och miljö- och byggnadsnämnden anser att det är hög tid att genomföra de övergrepp som staden förskonades ifrån för femtio år sedan. Man tar sig för pannan. Begriper de inte att detta inte är utveckling utan avveckling? Vem vill bo i en stadskärna som både skyms och skäms av en trist och monoton cirka tjugo meter hög koloss? Vem vill flytta in i stadskärnan sedan den förvandlats till anonym och tråkig förort? Problemet med för få människor i stadens mitt och ett otillräckligt kundunderlag för centrumhandeln löses inte genom att stadskärnan förstörs. Vandalismen kommer att resultera i ut- inte inflyttning och centrumhandeln att dö sotdöden. Om Ove Bengtsson och övriga styrande verkligen vill ha in folk i centrum och en levande stad duger det inte att förlita sig på marknadens ”osynliga hand” eller som Bengtsson uttrycker det, ”att våga se möjligheterna när dessa kommer och knackar på vår dörr”. Då krävs istället politiskt ansvarstagande och fantasi. Då krävs en vision om vad och vilka staden skall vara till för, en plan för hela staden samt att kommunen utnyttjar sitt planmonopol. Fantasi- och visionslösheten och avsaknaden av helhetssyn har redan fått utomordentligt tråkiga följder för det tidigare järnvägsområdet och förklarar rimligen också varför kommunledningen inte köpte in Motorhallands fastighet mitt emot Gröningen när möjligheten fanns och det dessutom förelåg ett konkret förslag om just detta; förslaget gick bland annat ut på att den originella bilhallen, som då ännu var oförvanskad, skulle göras till turistcentrum, att det skulle skapas ett torg mot Gröningen och att det bakom och ovanför bilhallarna skulle byggas stadskvarter med tillhörande parkering. Detta kan fortfarande åstadkommas men förutsätter givetvis att Motorhalland och andra verksamheter kompenseras. Allt som ännu inte är rivet går också att rädda, däribland de sista resterna av järnvägsarkitekturen längst ner i Östertullsgatan (de som tidigare rymde Lindbergs livsmedelsaffär och restaurang Göta). Det går fortfarande att undvika en misslyckad och okänslig exploatering av den Edénska fastigheten – ”Rörelsernas hus” ¬– vid änden av Hästtorget och det går alldeles utmärkt att förhindra den förstörelse av stadskärnan som ett förverkligande av förslaget för kvarteret Hästen skulle innebära. Miljö- och byggnadsnämnden måste överge planerna på rivningar i Östertullsgatan – gatan är redan en av de värst åtgångna i stadskärnan – omgående skrota planen för kvarteret Hästen och istället utarbeta en plan för hela stadskärnan samt utlysa arkitekttävlingar – till vilka ledande internationella och nationella arkitekter bör bjudas in – om gestaltningen av de fyra områden/kvarter i stadskärnan som lämpar sig för förtätning och nybyggnation: Trädgårdsgatans hela sträckning alltså inklusive kvarteret Husaren på andra sidan Järnvägsgatan; området längs Lagavägen från Motorhalland och upp till NP Nilsson; den Edénska fastigheten samt det område som sträcker sig från Gamla tullhuset och upp till Försäkringskassan och idag huvudsakligen rymmer parkeringar och trädgårdar. (Laholmshem, Staffan Påhlsson och Gunnohus har alla redan planer i området. De privata fastighetsägarna bör givetvis tillfrågas om de vill medverka). Skulle dessa planer förverkligas skulle mångdubbelt fler lägenheter än i det föreliggande förslaget kunna byggas och det med bibehållen exploateringsgrad och spännande arkitektur av hög kvalitet; stadskärnans attraktionskraft liksom antalet där boende skulle öka. Utnyttjade kommunen dessutom sitt planmonopol till att förhindra etableringen av nya köpcentra utanför stadskärnan – istället för att som nu aktivt verka för sådana – skulle centrumhandeln inte bara överleva utan blomstra. F ö anser jag att Ove Bengtsson bör avgå. Lars M Andersson historiker
Posted on: Wed, 24 Jul 2013 11:32:42 +0000