Krönika: Blir aldrig klok på 40-talister Ni 40-talister är bra knepiga. Först kör ni offensiv kvinnlig frigörelse på 60-talet. Ni slår er fria, går ut i arbetslivet och skiljer er på löpande band. Ni startar Kvinnor Kan och Ruter Dam och allt vad kvinnliga nätverk heter. Ni lär oss att livet blir så mycket bättre om både män och kvinnor står på egna ben. Självförverkligandet blev er religion. Och allt det där har ju varit ganska bra. Vi tjejer som är födda på 60-talet är er ett stort TACK skyldiga (så här har ni det!) För även om glastaken fortfarande finns där, och ojämlikheten är miserabel, så hade ni modet att ge verkligheten en rejäl skjuts framåt. Utan er hade få av oss kvinnliga 60-talister fått bre ut våra vingar så som vi gjort. Men ändå blir jag inte riktig klok på vad ni egentligen ville uppnå. För ni är så många som verkar ha checkat ut från nära relationer? Nu har vi tagit er på orden, utbildat oss och fixat stora studielån. Vi har kämpat i hierarkier och startat företag. Vi har tagit plats som mellanchefer och i ledningsgrupper. Vi har letat upp sympatiska äkta hälfter som precis som vi vill dela lika på allt. Och nu, när vi står där mitt i livet och upptäcker vissa svårigheter, var finns ni då? När vi slits mellan jobb, barn och egen tid, var håller ni hus? Jo, det kan jag med säkerhet tala om – för ämnet brukar vara hett bland 60-talister på fikaraster och middagar. Det är många som känner sig lika övergivna som snopna. För ni har inte tid. En god 40-talist upphör nämligen aldrig att satsa på sig själv. Medan vi och våra respektive lever er jämställdhets-vision så är ni i Spanien i ert andra hem. Eller så har ni kalendern fulltecknad av uppdrag och föreningar och svårt att komma loss. Att de vuxna barnen och deras barn skulle ha någon rätt till er tid är inte att tänka på. Och det är då jag måste avslöja att er vision har påtagliga barnsjukdomar. Att t ex få ihop livet som chef, småbarnsförälder och egen tid är en utmaning likt rubiks kub. För de flesta krävs minst 50 h arbetsvecka (lågt räknat). Kravet på resor, representation och kvällsarbete blir också stort. Samtidigt stänger dagis vid 5, mat ska stå på köksbordet och barnen vidare till fritidsaktiviteter. Hur klarar man det utan avlastning? Det är mycket som talar för att vi inte tänkt riktigt klart. För om inte ni har tid för oss, och kan sträcka ut en hjälpande hand, så är det våra nära relationer som blir lidande. Och inte är livet vackert om man aldrig har tid för de människor som betyder allra mest. Och inte heller blir lönen mödan värd då de extra pengarna går till städhjälp, barnflickor och färdigpackade matkassar. Så här kommer mitt förslag till alla 40-talister. Res er från solstolen i Spanien och lämna föreningsmötet på golfklubben. Åk hem och lev era barns vardag en stund. Se hur de rusar mellan jobb, dagishämtningar och fritidsaktiviteter. Fundera sedan över visionen ni formulerade – var det verkligen det här ni menade? Eller fanns det en dröm som också inkluderade tid för att älska alla de man bryr sig mest om? PS. Mamma Åsa. Tack för den omsvängning du gjort. Sedan några år tillbaka finns du i våra liv och gör stor skillnad mest hela tiden. Livet känns plötsligt lite varmare. DS.
Posted on: Fri, 23 Aug 2013 10:03:01 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015