Känner ganska tydligt hur jag gradvis blir allt mindre populär och alltmer socialt isolerad inom den svenska delegationen här. Orsaken är att jag ibland ställer obekväma frågor, vägrar anpassa mig helt till den närmast extrema koncensusandan och att jag inte instämmer i de övrigas smått devota förhållningssätt till FN. Att det förhåller sig så är dock inget som bekommer mig särskilt mycket. Som SD-veteran är man ganska van vid att axla rollen som flockens svarta får. Jag är inte här för att skaffa kompisar och visa vördnad för FN utan för att utbilda mig samt företräda mina väljare och Sveriges nationella intressen. Sett ur ett kulturellt och gruppdynamiskt perspektiv är processen dessutom ganska intressant att studera. Svenskar i kollektiv är otroligt konformistiska och konfliktundvikande och gillar verkligen inte individer som sticker ut, såvida individen ifråga inte tillhör en förutbestämd offergrupp som man kan tycka synd om och skydda eller en främmande (härligt osvensk) kultur som man kan beundra och känna sig mindervärdig inför.
Posted on: Wed, 23 Oct 2013 21:56:27 +0000