Mamma, är sommaren slut? Frågar en flicka sin förhållandevis unga mor framför mig på bussen. Det är en smart fråga med tanke på fickans ålder och med tanke på det regn som blåser mot rutan, och det faktum att Gröna Lund, på andra sidan vattnet, ser ut som ett tomt fågelbo. Eller möjligen resterna av den gotiska tomma katedral jag drömde om i början av sommaren. Mamman har en sorts tweedaktig kappa som överensstämmer med klädkoden på Södermalm. Förmodligen inhandlad på Judits och hon ler mot sin dotter och säger, nejdå, gumman, sommaren är inte slut än. Själv har jag en matkasse på sätet bredvid mig. Den innehåller småpåsar med olika sorters nötter, och torkade frukter och vaniljfrön på burk, honung, kanel och kardemumma. Jag skall rosta mysli i ugnen. Somliga säger att jag borde sälja min rostade mysli till åtminstone vänner, och möjligen bekanta. Att jag borde ha en myslifabrik i liten skala hemma i köket. Eftersom att de olika blandningar jag kommit på är goda och att många, eller åtminstone några utvalda, kunde bli glada på morgonen om de fick äta av dem, eller till och med på kvällen, som ett kvällsfika, med bär och yoghurt. Men nu rullar bussen upp för Katarinavägen. Den blåsiga och tomma nöjesparken på stranden tvärs över vattnet har inte direkta likheter med katedralen. Vad likheten består i är främst avsaknaden av besökare. Känslan av att nyss ha gått om en betydande folksamling, biljetter och tomburkar på marken som ett färglöst eko av någonting som ägt rum. Och därefter känsla av att tiden kanske rör sig i en hastighet som är okänd. Att indikationen på att detta skedde nyss i själva verket är felvisande? Att allting av betydelse egentligen skedde för hundra år sedan, eller för tusen år sedan och att detta livet bara är en sorts blekhet som reser sina salar omkring oss? Jag vet inte. Jag vet ingenting om drömmar. Om drömda frekvenser i min hjärna. Jag vet bara att verkligheten är, eller blir, förankrad i dem på något sätt. Tweedmamman, som uppenbarligen tillhör någon falang inom samhällets kulturskikt, kliver av med sin dotter efter kurvan på Renstiernas gata. Och vad kan jag säga om den tillfälliga tomhet som sprider sig på sätet framför mig. Inte mycket. Bussen fortsätter mellan kvarteren uppe på åsen. På kvällen strömmar kardemummadoften genom huset. Uppe i hallen mot badrummet rotar jag igenom en låda med foton. Jag söker några särskilda fotografier, men det kan hända att de inte finns i mina samlingar, att jag tror mig sett dem där, men att de i själva verket är min morfars fotografier jag tänker på. Jag söker döttrarna. Jag söker Isabellorna. Min dotter är den sjätte eller sjunde i ordningen. Varför vet jag så lite? Varför vet jag inte hur det kommer sig att Sir Frederick Young, och andra patriarker ur släkten, har en sida på Wikipedia men ingen av dem, ingen av kvinnorna? Vad skrev de? Hur levde de? Hur födde de sina barn? Jag slutar snart leta. Det är inte ett fotografi jag söker, det är en oljemålning jag minns från gården i Norrland. Från salen dit vi barn bara fick gå in ibland. Där hängde ett porträtt på en blek kvinna i mörkt hår i en pärlgrå klänning. Bakgrunden var mörk, i det närmaste svart. Porträttet esoteriskt. I den meningen att klänningens tunna silkesdrapering gömde någonting utöver kvinnan själv för betraktaren. Bredvid porträttet på kvinnan hängde ett liknande porträtt på en man. Av guldramarna och de mörka bakgrunderna att döma förstod jag tidigt att de båda individerna hörde ihop på ett eller annat sätt. Men inte hur. Följande natt drömmer jag om en överbefolkad lägenhet i centrala Prag. Det kan hända att det är en hybrid mellan olika pensionat jag bodde på med min mamma under de skollov hon brukade resa runt med mig. Det är rökigt. Det finns minst två knähundar inblandade i den scen som strax skall utspelas. Nej, det är kardemummalängder, svarar min mamma på en fråga ur sorlet och böjer sig fram i en svart klänning över det dukade fikabordet. Det är en märklig tillställning. Inga barn och ändå är det mitt kalas. Någon av farbröderna trodde just att han inmundigat en kanelbulle. Han ser på min mor och på mig som sitter med inneskorna under bordsduken och känner att hundarna värmer rummet underifrån. I drömmen slår det mig snart att samtliga gäster är svartklädda. Det slår mig att sommaren är slut och då menar jag verkligen slut. Snön blåser nere på gatan. Och därför kan det inte vara min födelsedag. En bit in i hopen sitter den bleka kvinnan och skriver ett tackkort eller ett vykort från Karlsbron utan att se upp. Hon har mörkt hår i en lös knut i nacken. Och jag ser vem hon är. När en av farbröderna spiller kaffe på mattan tittar min mamma och den bleka kvinnan på varandra utan att le. Kvinnan fortsätter skriva sitt vykort, min mamma fortsätter att bjuda på kardemummalängder. Och de rökande herrarna för sig med yviga gester. Några, en bit bort, brusar upp i skratt. Jag sitter under en obestämd tid och undrar vem som dött. Vems begravningskaffe vi hamnat på. På morgonen äter jag nyrostad mysli. Den är god, det är den, jag fyller två stora glasburkar och ställer in dem i skafferiet. Historien jag skriver kommer till mig glimtvis. Den är löst sammanfogad. Ibland tätnar den och alstrar en text. Ibland håller den sig undan i flera dagar, eller överger mig helt. Som att jag levde någon annans liv. I någon annan tid.
Posted on: Sat, 17 Aug 2013 16:45:20 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015