Man brukar prata om "det svenska spelundret", om Battlefield och storsuccéer och dylikt som en anledning att som tv-spelare vara stolt över Sverige. Det är roligt och så. Men det finns en större anledning nu. En med hjärta och smärta. Josef Fares har tagit en paus från filmandet för att göra ett spel. I kväll klarade jag det spelet. Det är något av det mest koherenta, enhetliga, undersköna och rörande jag upplevt under denna generation. En sådan produkt som, likt spel som Journey och Ico, i princip är helt perfekta i sitt uttryck och sin nisch. Ett känslosamt, lekfullt, ofta subtilt spel fullt av den magi och den upptäckarlusta man ofta kände som barn, inför senaste SNES-kassetten projicerad på sitt flimrande 14-tumsbildrör, men som blir allt svårare att återfinna. Fares och hans Starbreeze-team finner den magin vid varje bergskrön, varje stuga, varje vänligt troll och varje dånande fors. Det är en resa lika mycket som det är ett spel. Ett äventyr, en vandring, en relation. Kärlek, saknad och förlust. Spelet är bedårande. Ett av de snyggaste spel jag sett på länge. Än en gång så gott som perfekt, inom sina ramar. Det är en bröderna Grimm-saga för en ny generation, inledningsvis solig och sprallig, snart dov, sober och smärtsam. Tekniskt förbluffande med smakfulla färgpaletter och hisnande vyer. Gnistrande norrsken, höga berg, djup snö, eld och blod och jättar och ledtrådar som hintar om världen långt bortom spelarens synfält och påverkan. Ljuddesignen är också fantastisk, hela vägen från enskilda ljudeffekter till storslagna stråkar. Ofta får naturens och de märkliga varelsernas läten ensamma utgöra ljudmattan. Det porlar, susar, ylar. Trots att stigen är linjär och världen egentligen sällan mer än en ljuvlig kuliss, skapar ljud och bild och form en illusion som gång på gång på gång får mig att släppa kontrollen och bara vara. Resan är kort. Men den kommer att stanna hos mig. Det är en berättelse utan ord och som aldrig behöver ord. Virvlande livlig, svart som döden. Ett spel som får mig att känna mig som ett nyfiket barn igen. För att sedan brutalt påminna mig om att jag faktiskt inte är det. Jag har en klump i magen, nu. Jag tror att det är av godo. – Brothers: A Tale of Two Sons: 9/10.
Posted on: Thu, 29 Aug 2013 22:06:46 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015