Min recension Neill Bloomkamps aktuella biofilm Elysium: Elysium är sydafrikanska regissören Neill Bloomkamps andra långfilm och bolagets TriStars Pictures första högbudgetsproduktion sedan slutet på 90-talet. År 2009, efter en karriär inom reklam och kortfilm som inkludera Halo: Landfall samt Alive in Joburg (som senare utvecklades till hans första långfilm), sprängde han fram med Distric 9. Egentligen skulle Bloomkamp regissera en filmatisering av spelserien Halo, under Peter Jacksons producentvinge. Då projektet inte blev av erbjöd sig Jackson istället, som kompensation, att hjälpa Bloomkamp med ett nytt projekt. Detta projekt blev Distric 9, en lågbudget (för sin typ av film) science-fiction actionfilm om utomjordingar som landat i Johannesburg. Filmen blev extremt väl mottagen både hos kritiker och publik. District 9 nominerades även för flera Oscars, inklusive bästa film. Förväntningarna inför hans nästa film har därför varit höga. Nu är Elysium här och är förhoppningarna på 2009 års underbarnsregissör rättfärdigade? Elysium handlar om jorden år 2154. Själva planeten har i princip förvandlats till en stor soptipp och massivt slumområde. De rika och inflytelserika har flytt och befinner sig på Elysium, ett paradis till rymdstation utan konflikter och sjukdomar. Det senare tack vare utvecklade maskiner som kan bota alla sjukdomar och åkommor. Status quo upphålls genom att endast ett fåtal får bo där och att inträde för övriga är förbjudet och förhindras med våld. But something is rotten in the state of Elysium. Interna politiska konflikter, med försvarsminister Delacourt (Jodie Foster) i spetsen. Samtidigt vävs dagsarbetaren och kåkfararen Max Da Costa (Matt Damon), efter en olycka som kräver att han snabbt hittar tar sig till Elysiums mirakelmaskiner, in i konspirationerna och tvingas infiltrera Elysium tillsammans med sin barndomsvän Frey (Alice Braga). Beväpnad till tänderna med framtidsteknik och vapen, för att inte nämna jagad av Delacourts personliga mördare Kruger (Sharlto Copley), befinner sig Da Costa i Neill Bloomkamp, trots sin smarta tekniska- och manusförmåga, har inte direkt det bästa ryktet för att vara subtil av sig. District 9 var som en stövel, av allegorisk xenofobi och apartheidliknelser i form av segregation och tvångsmässig förflyttning, i ansiktet. Kanske inte särskilt subtilt, men Bloomkamps styrka var att backade upp sina underliggande jämförelser med en spännande science-fiction tvist på vår egen värld. Detta utan att nämna regissörens storslagna förmåga att röra sig i specialeffekternas toppskick. Skillnaden är att Neill Bloomkamp backar upp sitt, om ändå något uppenbara, budskap med substans i själva filmen. Detta, om man inte går Pacific Rim vägen och försöka göra den så underhållande men allegorifri som möjligt, är det bästa sättet att förmedla ett budskap, genom att presentera det via en intressant och levande filmvärld. Trots det inte på långa vägar är diskret presenteras står fortfarande filmen i centrum. Elysium skulle utan tvekan kunnat bli en nya Avatar, men här känns det som resten av filmen skapats i samklang med budskapet snarare än Avatar (där det uppenbara budskapet ofta tog överhand och drog ifrån resten av filmen). Budskapet i Elysium går i samma veva. Det är inte direkt svårt att gissa vad denna science-fiction värld ska återspegla. Till och med Bloomkamp själv har sagt att vi lever i Elysiums ska föreställa världens nuläge. Inte var vi är på väg inom femtio till hundra år, utan dagsläget. Oavsett så är det inte diskret gjort. Världens en procent lever isolerade från oss andra i välstånd och överflöd. Detta utan att nämna att de rika använder de fattiga för att bygga de maskiner som håller dem nere. Där har vi klasskonflikt och skillnader. Sedan har vi att alla fattiga vill flytta upp och några desperata försöker till och med fly in till rikemansdomänen. Dessa kallas ”undocumented”. Där har vi immigration, specifikt gränsen mellan USA och Mexiko. Inte lika i ditt ansikte som exempelvis Robert Rodriguez film Machete, men det är svårt att undgå. Sedan är det inte hellre att förstå varför världen invånare främst är mörkhyad och latinamerikaner, spanska har till och med blivit något av jordens standardspråk, medan Elysiums befolkning, inte uteslutande men märkbart, går i ljusare toner samt pratat språk som franska i jämförelse med jordens spanska. Detta utan att nämna den uppenbara referensen i titelns rymdstation. I grekisk mytologi utvecklades Elysium som koncept över tid, men den mesta kända bilden är den av ett förlovat land vid sidan av dödsriket Hades som endast ett fåtal anses värdiga nog att äntra (bland annat de döda som kan hävda släktband till gudar och hjältar). Därför är det inte konstigt att se varför Elysiums medborgare har sin medborgaridentifikation inbränt i sitt DNA. Där har vi bland annat fortsättning av klasskonflikterna samt förhindrandet av klassmobilititet. Skådespelarna gör alla värdiga insatser, med några få utmärkande ljuspunkter bortom de övriga. Matt Damon, som jag annars inte brukar följa närmare, förmedlar perfekt den dramatiska känslan av denna värld. Trots att han är hjälten säljer han även karaktärens mer själviska och mänskliga drag. Alice Braga likaså gör ett bra jobb i den desperata modersrollen, ett lugnare framträdande jämfört med många andra av skådespelarna. Sharlto Copley, faktiskt svår att känna igen i jämförelse med sin insats i District 9 som den olycksdrabbade huvudkaraktären, spelar en strålande galen bisskurkroll som agent Kruger, som under filmens lopp tar större plats allteftersom. Visst överspelar han något enormt, men hur karaktären presenteras köper man det. Om det är någon som verkligen säljer sin karaktär och stjäl showen så är det Copley. Annars, i rollen som annars (då den överensstämmer med hennes rykte som genredrottning) skulle spelats av Sigourney Weaver, ser vi Jodie Foster som Elysiums försvarsminister. Även hon överspelar. Tyvärr inte till samma effekt som Copley, men man köper ändå karaktärens kyliga människoförakt och ambition. Utanför dessa står Wagner Moura ut som gangsterbosshackern Spider ut. I Elysium spelar Bloomkamp återigen på att realistiskt sammanföra storslagna effekter med en annars realistisk värld och det sammanfaller strålande. Detta hjälper verkligen av illusionen av en realistisk och trolig framtidvärld. Visst tänjer de allhelande maskinerna lite på ens suspension of disbelief, men inte till en allvarlig grad. Sannerligen är det sammanlagda resultatet visuellt imponerande. Jag kan med glädje meddela att Bloomkamp inte sparat på krutet med denna stora budget. Det är faktiskt förvånande att filmen inte kostade mer att producera. Mycket är verkligen av högsta möjliga kvalité, sådant som dyrare filmer till och med kämpar med. Influenser från bland annat 2001: A Space Odyssey, rymdstationen Elysium är i princip Space Station V samhällsmodell år 2154, och Mad Max är tydliga. Jag tyckte mig även se lite visuella likheter med den organiserade kriminalitetens bas på jorden och Escape from New York. Musiken är även den värd att uppmärksamma. Den är ifrån Ryan Amon, som här gör sitt första långfilmsarbete. För det mesta är det standard och jämförelsevis lätt att missa, typiskt mäktigt och passande bombastiskt, men med ett antal utmärkande ögonblick (särskilt när en karaktär rustar upp sig och jagar efter en annan) visar Amon att han är redo att ge sig in i den stora musikligan för blockbusters. Vi har en talang här och jag hoppas få se mer av hans arbete i framtiden. Överlag är alltså Elysium en film som håller hög kaliber. Fanns det något jag inte gillade så mycket. Först och främst kan jag säga att trots att de för det mesta är välgjort och bra filmat är några av actionscenerna skakade och snabbklippta. Inte något större klagomål, då de flesta av dem fortfarande håller hög standard. Jag skulle dock önskat att denna standard gällde för alla. Sedan kan man komma med argumentet att vissa delar av storyn, som Elysiums allhelande maskiner, skulle kunna appliceras på jordbor utan större problem. Visst kan man peka på ett verkligt exempel och säga att världens nuvarande rikaste, mest avancerade och mest inflytelserika nation (USA) någonsin inte kan ge riktig sjukvård åt sina invånare pekar på varför detta inte är möjligt. Jag skulle velat se något mer för som förklarade varför. Om Delacourt eller någon annan skulle nämnt att kostnaderna skulle bli alltför höga, om maskinerna exempelvis gått på någon värdefull och begränsad substans som minskade vid varje användning, skulle det ökat min förståelse och gett krydda till diskussionen. Förutom det skulle Bloomkamp även fått tillfälle att kommentera sjukvårdsdebatten i USA samt världens fossila bränsleberoende. Jag trodde aldrig att jag skulle finna mig i positionen att ge Neill Bloomkamp tips om alltför uppenbara filmbudskap. Men kanske är meningen att detta ska vara underförstått, att Elysium skulle riskera att överbelastas och att det är det etablissemanget under Delacourt vill undvika. En mindre irritation var även att relationen mellan Matt Damons Max DeCosta och en karaktär kallad Julio (spelad av Diego Luna) inte helt klargörs. Att de är nära vänner är onekligt. De framställs nästan som bröder, men det klargörs aldrig utöver detta. Det enda spår som ges är att de båda är respektive varit inblandade i bilstölder. Min gissning är att de kanske känt varandra, likt Max och Frey, sedan barnsben, kanske till och med föräldralösa tillsammans. Det skulleinte vara ett sådant problem om inte filmen tydliggjorde att dessa bådas vänskap går riktigt djupt. Slutligen finns det tillfälle då Delacourt överskrider Elysiums presidents befogenhet och själv tar kommando. Antagligen kan här ses en referens till kriget i Irak, där Bush mycket riktigt rolkades som en inkompetent president styrd av sin vicepresident och försvarsminister. Oavsett är det förbryllande. En central plot-point är Delacourts karriärambition. Om hon kunde, princip vid varje fall av odokumenterades överträdande av Elysiums gränser, benämna det en krigshandling är det förunderligt att hon inte gjort det tidigare. Detta är särskilt anmärkningsvärd då hon i Kruger och hans män har en privat gerillaarmé att tillgå. Delacourt skulle enkelt kunna ge upphov till en falsk kris, i syfte att ge sig själv ökade befogenheter. Trots att det kan ses som ett plot-hole, men inte förstörande för storyn i övrigt, visar det att det i mycket annat är svårt att kritisera Elysium. Jag måste nästan ägna mig åt att aktivt anstränga mig för att hitta större fel, vilket jag inte visar och är ett positivt tecken för filmen i fråga- Jag vill även nämna att filmen har några fantastiskt välplacerade produktplaceringar. De flesta är fiktiva, men när Bugattis logga dyker upp på vad som princip är strömlinjeformade personrymdskepp drog jag på smilbandet. Både lite smart och passande, för att inte tala om att märket i sig själv utmärker den lyx och klasskillnad som finns mellan Elysium och jorden. Märket gjorde att även vi som publik kan relatera till det hela på ett mer igenkännbart plan. Sammanlagt är alltså Elysium en riktigt bra film på nära nog alla nivåer. En spännande science-fiction actionfilm på högsta tekniska nivå som samtidigt lägger styrka bakom sitt dramatiska slag. Likaså är budskapen lika subtila som en högerkrok, men är genomtänkta och integrerar bra med resten av filmvärlden. De kan avnjutas i samklang och fråndrar inte ifrån varandra. Skådespelet håller hög klass för den här typen av film, med Matt Damon och Sharlto Copley som högpunkter även fast de andra inte ligger långt efter. Neill Bloomkamp imponerar återigen, även fast jag inte helt avgjort hur Elysium står sig emot District 9. Om detta nu är slutet för filmsommaren år 2013 kunde den inte ha slutat bättre för min del. Båda de originella science-fiction filmerna, denna och Guillermo Del Toros Pacific Rim, har både varit riktigt bra och underhållande på sina egna respektive sätt. Visst finns det saker att störa sig på och plocka sönder, men de är få och stör sällan den större filmupplevelsen. Jag rekommenderar varmt Elysium för alla som är intresserade actionpackade och intressanta science-fiction filmer, men även för dem som gärna ser lite substans i sådana filmer. Om du var bland dem som ogillade Pacific Rims avsaknad av allegorier och tyngre budskap och paralleller, för att istället fokusera på renodlad underhållning, kanske Elysium faller dig bättre i smaken.
Posted on: Wed, 14 Aug 2013 12:30:05 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015