Människan som helhet I mitt arbete så har jag genom åren mött många barn som faller utanför normen. Antingen för att deras hjärna är känsligare än andras eller för att de redan vid tidigare år bundit så mycket energi i sin kropp så att deras tillit till vuxna är utraderad och de agerar som om de vore solitärer. De blir autister i olika skepnader. Barn som öppet signalerar att de inte behöver den vuxne på dennes villkor hotar tillhörighetsvillkoret och måste kontrolleras. Ett effektivt sätt att skaffa sig kontrollen över ett sådant barn är diagnoser. Diagnoser är sociala konstruktioner som förändras över tid. Benämningar som behövs för att upprätthålla tillhörighetsvillkoret. Dessa personer blir till ”marsmänniskor” antas fungera på helt andra villkor än de normala. Så är det inte. Vi bär alla på delar av oss som inte kan relatera. Just för att vi alla i grunden är solitärer. Dessa delar är viktiga, det är de som får oss att utvecklas. Hade vi bara varit sociala så hade vi varit kvar på stenåldern. Men osocialt beteende är naturligtvis svåra att hantera i en värld är tillhörigheten är ovillkorlig. Men man kan inte stå utanför utan att detta får allvarliga konsekvenser. Att ge en människa en diagnos är ett sätt att innesluta någon som inte anpassar sig och därmed innesluter sig själv. På samma sätt arbetar motståndet mot att se och benämna det osociala. En aningslöshet som kan få allvarliga konsekvenser för den som saknar naturlig anpassningsförmåga. Trots att deras beteende många gånger frestar på de absoluta gränserna för tillvaron så låtsas men som om dessa överträdelser aldrig ägt rum. Detta gör dem osynliga. Om omvärlden vägrar att förhålla sig till deras osociala beteendemönster, utan bara ser det som stämmer överens med tillhörighetsvillkoret så blir den som inte anpassar sig en skuggfigur som enbart existerar i kraft av sin skugga eller negation. De är inte som andra, men man vägrar att förhålla sig till det faktum att ”detta skulle lika gärna kunna vara jag” i en annan livssituation. Människan är en helhet av både tillhörighet och ensamhet. Diskursen är vägen till tillhörighet. Att vara i kontakt med livsvillkoren gör människan till solitär. Autister utmanar tillhörighetsvillkoret och det är bara kunskap om människans livsvillkor som kan garantera dem en plats i ett sammanhang. En plats de inte tar själv genom att anpassa sig, utan en plats de måste ges av människor som har tillräckligt med kunskap om människans livsvillkor. I relation till livsvillkoren så är alla människor likvärdiga, oavsett beteendemönster.
Posted on: Sat, 23 Nov 2013 14:42:18 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015