Nedan följer en något längre statusuppdatering med anledning av att Försäkringskassan beslutat att dra in min rätt till Personlig Assistans. Nyss hemkommen från Norge hittade jag beslutet på hallgolvet (Emma hade sett brevet först och slitit upp det): Försäkringskassan tänker dra in min rätt till personlig assistans från och med november. Vad som händer med mitt liv därefter vet ingen, allra minst jag. Mer än att jag får gå till stadsdelsförvaltningen, stå med mössan i hand och hoppas att någon snäll tant eller farbror ger mig de timmar jag behöver. De kan de göra, de kan de också skita i. Det var för att komma ifrån förnedringen i sådana situationer som Sverige utvecklade universella bidrag istället för behovsbeprövade. Socialminister Möller hade själv känt förnedringen i att behöva leva på andra människors välvilja. Att utforma en lag som assistanslagstiftningen på liknande sätt är svårt, därför fick den istället utformningen av en rättighetslagstiftning. Men Sverige har ingen rättighetstradition, därför förlorar jag och hundratals andra idag rättigheten att leva som fria medborgare. Samtidigt öser regeringen miljarder i bidrag över en redan välbärgad medelklass för att de ska få livspusslet att gå ihop, genom ROT & RUT. Det är naturligtvis djupt stötande. I denna timme är jag trots allt glad att jag var ung under den korta tid då Sverige behandlade alla sina medborgare någorlunda rättvist. Jag har kunnat förverkliga mina drömmar, som jag varken skulle kunnat ha gjort tidigare eller senare. Jag har fått arbeta med teater både på och bakom scen, på några av landets bästa teatrar. Jag har varit medskapare till en av den svenska tv-historiens bästa tv-serier (om jag för engångsskull får blåsa bort all blygsamhet). Jag har varit ordförande för en av Sveriges bästa ungdomsförbund. Jag arbetar inom en av Sveriges mest inflytelserika medborgarrättsrörelser. Jag har gjort viktiga filmer både framför och bakom kameran. Jag har fått skriva och människor har läst det jag har skrivit. Jag har försökt påverka detta samhälle så mycket jag har har kunnat. Jag har bockerat bussar, startat insamling till Kronprinsessan Victoria, varit med och startat upp marschen för tillgänglighet, arbetat flera år med bistånd och suttit i en bur utanför riksdagen. Jag är förälder till två fantastiska barn. Ni får ursäkta denna själviska uppräkning, men att få sina medborgerliga rättigheter indragna känns faktiskt som att dö en smula. Ja, jag har haft en bra ungdomstid. I November blir jag 36 år, då blir jag tvungen att bli vuxen på allvar. Tjugo minuter i badrummet är det som skiljer min och min handläggarens bedömning åt. Tjugo minuter som gör att jag går från fullvärdig medborgare till någon som lever på nåder. Till någon som, i värsta fall, kommer att leva som en fånge i sitt eget hem. På den obligatoriska frågan om jag kommer att överklaga så svarar jag att det är personliga hårklyverier. Det är systemet och regelverket som är absurt och förnedrande. Det är systemet och regelverket som måste ändras. Kampen går vidare!
Posted on: Sun, 18 Aug 2013 09:17:34 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015