När Per Englesson skulle donera sina celler så gjordes det under narkos. Hans patient var ett barn och läkarna brukar då ibland önska att man får ta cellerna direkt ur benmärgen istället för ur blodet. Läs om Pers upplevelser här. Min stamcellsdonation Jag tänkte berätta om min stamcellsdonation som jag gjorde 2008. I början av 1990 talet så satt jag och väntade på min tur för att lämna blod på Blodcentralen i Kristianstad. Då fick jag syn på en folder om Tobias Registret som fångade mitt intresse. Jag läste denna folder med stort intresse och tänkte att om jag kan bidra till att åtminstone rädda en annan människa så kan man känna sig nöjd. Åren gick utan att jag hörde ett dugg från Tobias Registret och det hela föll nästan i glömska. Men i början av 2008 så kom det ett tjockt kuvert i brevlådan. När jag såg att det kom ifrån Tobias Registret så trodde jag att jag hade blivit avförd pga ålder eller dylikt. Men, jag kunde inte ha mer fel. Det visade sig att det var en patient som led av en sjukdom som heter Aplastisk Anemi vilket innebär att man inte kan bilda egen benmärg. Efter en kontakt med Tobias Registret så fick jag reda på att det var en 12 årig flicka som led av denna sjukdom vilket gjorde valet lätt eftersom jag har barn själv. Jag var tydligen en på 12 miljoner som matchade hennes DNA. Så nu rullade tåget igång. Jag skulle göra donationen i början av juni men flickan fick en svår infektion som gjorde att hon inte hade klarat av att ta emot några stamceller. Så det var bara att vänta igen. Det kändes hemskt om inte flickan skulle överleva eftersom att både hon och jag var så förberedda på att det snart skulle ske. Men oddsen var på hennes sida även denna gång så i början av augusti var det dags att åka till Lund. Vi gick igenom vad det innebar att göra denna typ av ingrepp och pratade om eventuella bieffekter efteråt. På morgonen fick jag duscha och skrubba kroppen med en speciell svamp som luktade jätteilla. Allt för att desinficera inför ingreppet. Snart var det dags för att byta om och åka upp till operationssalen där jag även fick lite lugnande medel. Nu var det god natt för mig ett par timmar. När jag sedan vaknade upp på uppvaket så var det första jag såg 2 påsar med mitt eget blod som jag tidigare lämnat som gick in i min arm. När påsarna var slut så var det dags att rulla upp på avdelningen igen för en skön stunds avkoppling för att äta och reflektera över vad jag hade varit med om. Senare på eftermiddagen kom den ena läkaren upp och pratade om hur det fortlöpte med benmärgen. Det visade sig att de hade bara 48 timmar på sig att transplantera benmärgen. Så fort de hade tagit ut 1,5 liter ur mig så var det en amerikansk kurir som hade väntat utanför salen som satte sig på ett plan till USA. Där skulle de sedan filtrera bort saker så att hon endast fick benmärg. När bedövningen hade lagt sig så kändes det som jag hade fått en lastbil i ryggen. Jag hade ganska ont men inte fan skulle jag gnälla eftersom att det fanns en flicka i USA som hade det mycket värre. Dagen efter fick jag åka hem igen. Jag hade fortfarande väldigt ont men det finns ju smärtstillande som funkar bra. Jag var hemma från jobbet i en vecka efter donationen för att sen börja jobba igen. Under de 12 månaderna som fortgick fick jag lite uppdateringar om hur hon mådde vilket kändes skönt eftersom att hon piggnade på sig sakta men säkert. Efter 12 månader så skulle hon börja skolan igen. Jag erkänner att då kom mina tårar för att allt hade gått bra. Vid denna tidpunkt så släpptes även sekretessen och jag fick reda på både namn och adress till flickan som bodde utanför Houston i Texas. Med hjälp av en engelskfödd vän så satte jag mig ner och skrev ett långt brev. Jag har även mailat henne utan resultat. Även Facebook har konsulterats för att få tag på henne för att veta hur hon mår. Tyvärr har alla resultat varit fruktlösa. Det kan ju vara som så att hon vill lämna allting bakom sig eftersom att det har varit jobbigt för hela familjen. Jag vet inte. Jag vill bara säga att jag inte har gjort detta för att jag skall få en gloria runt huvudet utan för i början så var det nog bara nyfikenhet som sedan växte till ha gjort något för en annan människa. Under denna tid som det hela tog så var min fru svårt sjuk men donationen och allt vad det innebar gjorde att jag höll näsan ovanför vattenytan eftersom jag hade ”mitt” eget att tänka på. Nu är min fru helt frisk igen och livet leker för oss i familjen. Om någon är intresserad så finns det lite tidningsartiklar som handlar om oss i Kristianstadbladet. Sök på Hubbe eller Englesson så tror jag att det fortfarande går att hitta. Ha ett bra liv alla och var inte rädda för att anmäla er. Det är en skön känsla att ha gjort det! Hubbe
Posted on: Thu, 18 Jul 2013 09:00:29 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015