(Om du inte hinner läsa inlägget; se klippet. Om du inte hinner se hela klippet; se de sista 60 sekunderna) Jag skäms. -Oj, vad det blåser tänker jag när jag går ut idag, och genast slås jag av att de 8 m/s jag möts av ute på gården är 8 % av den superstorm som slog sönder Filippinerna. När jag kommer hem från att ha lämnat på förskolan undrar jag om de nya vita Hello Kitty-finger-vantarna Elvira hade på sig kommer vara vita fortfarande i eftermiddag. Och genast slås jag av insikten att treåringarna i Filippinerna skiter fullständigt i färgen på sina kläder idag, utan bara önskar att de hade något torrt att ta på sig. Och att de hade en förskola att gå till. Eller ens att de hade ett hem att lämna. Jag skäms igen. Men mest skäms jag när jag i mitt varma kök ser klippet nedan. En delegat från Filippinerna som med gråten i halsen försöker få världen att fatta. Att våga ta beslut. Inte ta beslut att skänka pengar till deras sönderblåsta land. Utan ta beslut som hindrar stormarna att växa sig större i framtiden. Och i slutet av det tre minuter långa klippet skäms jag så tårarna rinner längs kinderna. För klippet där han retoriskt frågar världen If not now, then when? är inte från igår. Det är inte ens från i år. Klippet är från 2012. If not now, then when? Ute blåser det. Ja; Oj, vad det blåser... Jag sms:ar Röda Korset. Igen. Och igen, Och igen. upworthy/this-man-on-the-verge-of-tears-says-more-in-3-minutes-than-most-say-in-a-lifetim?c=ufb1
Posted on: Tue, 12 Nov 2013 09:24:48 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015