Slaget om Mellanöstern 11 AUGUSTI, 2013 Inbördeskriget i Syrien är inte bara ett inbördeskrig, det är samtidigt en storpolitisk konflikt om kontrollen av landet som utgör Levantens hjärta. Två maktblock står mot varandra, det ena med Iran i centrum och det andra med Saudiarabien i centrum. När USA gick in i Irak 2003 ritades den strategiska kartan om på ett dramatiskt vis. Shiamuslimerna som dessförinnan inte hade haft makten i något arabland skulle nu få makten över Irak via valurnorna. Detta förändrade förutsättningarna för den kamp om kontrollen över regionen, mellan Teheran och Riyadh, som hade pågått sedan 1979. Iran skulle nu inom några år få en stark allierad i Irak och därmed ett pärlband av allierade från Irak, via Syrien till södra Libanon under Hizbollahs kontroll. Syrien hade sedan tidigt 80-tal allt mer glidit över i Irans läger, sedan dess alawitiska regim fann fördelar i att spela på det shiamuslimska bandet. Alawiterna är formellt en shiamuslimsk sekt, men ses av de flesta muslimer inte som muslimer överhuvudtaget. Deras sekulariserade religionssyn står i bjärt kontrast mot de radikala shiamuslimerna i resten av regionen från Iran till Libanon. Den arabiska våren skapade förutsättningar för de sunniradikala att snabbt vända på spelbrädet. Det genomgående skeendet i den arabiska våren är att det var de arabsocialistiska regimerna och andra sekulära regimer, som föll i de folkliga upproren. Ett enormt maktvakuum uppstod när den enda motvikten till regionens religiöst radikala sopades bort. I Egypten, Libyen och Tunisien tog sunniradikaler snabbt greppet, stöttade av Saudiarabien och Qatar. Detta skeende har kommit att åter förändra situationen i regionen. Saudiarabiens makt och inflytande har ökat avsevärt och de av dem stödda sunniradikalerna har tagit initiativet och drivit de av Iran stödda shiaradikalerna på defensiven. Den första stora stötestenen i detta sunnimuslimska svep över regionen uppenbarade sig i Syrien. Den sunnimuslimska aversionen mot Assad är inte bara grundad i att han är lierad med Teheran, utan lika mycket i att hans alawitiska trosfränder ses som kättare. Iran förbiser detta och deras stöd är mer realpolitiskt grundat, då de bland annat vill behålla förbindelselänken till Hizbollah. Det vi ser nu i Syrien är ett inbördeskrig, men samtidigt en storpolitisk maktkamp mellan Iran och Saudiarabien. Det är en kamp mellan sunniradikaler och shiaradikaler om Mellanösterns hjärtland. Där har vi i väst ingen roll att spela. Det vore mycket naivt att tro att USA eller EU ska kunna styra sunniradikala krafter som nu bekämpar Assad. Det enda intresse som vi har i Syrien är de civilas intressen och dessa kan inte tillgodoses genom att vi stödjer den ena sidan över den andra. Det enda som det resulterar i är att den andra sidans civila kommer mer till skada. Det borde vara etablerat vid detta lag att båda sidornas trupper har gjort sig skyldiga till vedervärdiga massakrer på kvinnor och barn. Det enda vi i väst kan göra för civilbefolkningen i Syrien är att blockera införseln av vapen och verka för en förhandlingslösning. Den sida som vinner kommer med all säkerhet att behandla den förlorande partens stridande och civila med den yttersta grymhet. Om sunniradikalerna vinner kan vi också räkna med att Syriens kristna kommer att fördrivas på samma sätt som har skett i Irak. Faktum är att en stor portion av de flyende irakiska kristna hamnade i Syrien, som numera är den sista stora bastionen för den arabiska kristenheten i centrala Mellanöstern. De kristna har, tack vare alawiterna, fått leva sina liv relativt obehindrat. Detta kommer få ett slut den dag sunnirebellerna vinner. Endast en förhandlingslösning kan rädda de kristna från fördrivning. Till Assads hjälp strömmar stridande från hela den shiamuslimska världen. Iranska republikanska gardet, Hizbollah, frivilliga från Mahdiarmen i Irak osv, men vilka är sunnirebellerna som USA, Frankrike och Storbritannien nu så gärna vill stödja? Inte är det några sekulära twittrare som vi såg på Tahrirtorget i alla fall. NY Times skriver att ”det finns inte en sekulär rebellstyrka av betydelse någonstans i landet”. John McCain tycks mena att General Idris, som för befäl över Free Syrian Army (FSA) är att lita på. Hans styrka domineras av befälhavare från det muslimska brödraskapet och andra salafister. Även Al-Qaida har en stark närvaro via sin front i Syrien; Al-Nusri. Kontakterna mellan Nusri och mindre radikala grupper är frekventa och täta, ofta är grupperna rent av överlappande. General Idris två närmaste befälhavare är djupt insyltade i organisationer som vill etablera en islamistisk stat i Syrien. I upprorets begynnelse antog många grupper en nationalistisk retorik, men efterhand som Saudiarabien har blivit allt mer engagerad i konflikten och efterhand som allt fler utländska jihadister har strömmat till, så har agendan fått en klar sekteristisk prägel. Kristna har fördrivits från rebellområden, kristna statliga tjänstemän har avrättats och alawiter har massakrerats. Det Saudiska engagemanget är dock av gammalt ursprung. Redan under det muslimska brödraskapets uppror som ledde fram till Hama-massakern 1982, stöttade Saudi dem och efter att upproret krossats tog de tillflykt till Saudi. Nu är de tillbaka i Syrien igen och denna gången med än mer stöd och resurser. Saudiarabiens underrättelsetjänst har varit involverad i en lång rad våldsdåd inne i Syrien. Mest spektakulärt av dessa var ett bombdåd som dödade flera ur Assads högsta militärledning. Precis som i Bosnien och Irak, så lär det vara svårt att uppnå försoning när vapnen tystnar, men försoning är det enda hoppet. Seger för endera sidan, inte minst den väst väljer att stödja, kommer bara leda till mer lidande. Vi i väst kan inte gå djupare in i en konflikt vars drivkrafter och vars deltagares avsikter så få av våra ledare förstår. De starka krafterna i USA som verkar för att landet ska ställa sig på rebellernas sida i Syrien, väcker frågan om vad amerikanerna har lärt sig av tidigare misstag i regionen. Förstår de inte att det motverkar USA:s intressen att stödja jihadister? Amerikanska senatorer som John McCain och Lindsey Graham verkar så förbehållslöst för stöd till de uppenbart jihadistiska rebellerna, att jag undrar vilken agenda de egentligen har? Kalla krigets balanspolitik som på många sätt hjälpte väst att vinna kampen mot kommunismen har kommit att, i just Mellanöstern, få mer djupgående negativa konsekvenser än vad det fanns att vinna genom detta spel. Orsaken är att USA i Mellanöstern laborerade med religiösa krafter som de inte hade något hopp om att varken förstå eller än mindre kontrollera. Konsekvenserna av att stötta islamister i realpolitiska maktspel är uppenbara för alla idag. Trots detta så ställde sig Obama på deras linje och godkände militärt stöd till rebellerna i juni. Är de verkligen så naiva att de tror att de ska kunna kontrollera rebellerna i Syrien, eller för de helt enkelt en agenda som inte är deras egen. Saudiarabiens agenda? Är detta priset USA betalar för att få behålla sin enda trygga allierade i regionen? Handlar det om samma gamla balanspolitik som under kalla kriget, eller ett ännu mer cyniskt maktspel där man dansar efter Saudis pipa, för deras politik, i utbyte mot säkra oljeleveranser. Vad är orsaken till denna för vår framtid så ödesdigra politik? Vad driver vansinnet?
Posted on: Sat, 17 Aug 2013 15:05:32 +0000