Stora risker med att borra efter gas 2013-04-14 Stora risker med att borra efter gas i Motalabukten! Ett informationsmöte hölls 14 april i Motala, där professor Olle Holmstrand visade hur det går till att borra efter fossilgas och uran. Han ansåg att det är fel att borra i en dricksvattentäkt, som dessutom är delvis naturreservat och dessutom Natura 2000-område. Dessutom diskuterades vad berörda markägare kan göra för att få slut på gasborrning på deras ägor, samt vad ett blivande vattenskyddsområde runt Vättern kan ge för skydd och om Riksintresse för dricksvatten. Rapport från mötet i Motala i söndags 14 april 2013 Det var nästan fullsatt i lokalen som låg i den ombyggda Luxorfabriken, kanske uppåt 200 åhörare. Först berättade Johan Elwing lite om vad Rädda Vättern är och vad vi jobbar med, Försvarets skjutdagar, Gruvan i Norra Kärr och gasborrningarna i Motalabukten. Sedan berättade Olle Holmstrand, som är teknologie doktor och tillförordnad professor vid Chalmers, om hur gruvverksamhet och gasborrning påverkar vatten. I Motalabukten har Bergmästaren Åsa Persson givit Gripen Gas tillstånd att borra under vattnet i Vättern efter fossilgas, dessutom finns tillstånd för borrning längre inåt land. Djupt under bottnen finns alunskifferlager som går från Ödeshög och norrut mot Motala och fortsätter inåt land mot Linköpingshållet. Alunskiffer är en ”soptipp” i berggrunden, genom att många olika mer eller mindre giftiga ämnen finns samlade på samma ställe. Bl a är det gott om uran. Han ställde sig mycket kritiska till hur man kan tillåta borrning i en dricksvattentäkt. Runt Billingen och Skövde, i Ranstad, bröts uran på 1970-talet, men det lyckades man stoppa. Det finns gott om uran i världen, mycket är redan brutet och ligger i lager klart för att användas. Men genom att kärnkraftverk stängs minskar efterfrågan. Enligt FN räcker det som redan är brutet i 100 år. Mest alunskiffer finns i Jämtland, där det är högst halt av uran. Skifferlagren brukar vara 15 -25 meter tjocka. Mot uranbrytning finns kommunalt veto, d v s att en kommun kan stoppa uranbrytning, som skedde runt Skövde. Något sådant finns inte för fossilgas. Gripen gas är inte intresserade av uranet, men det är ett finskt bolag som heter Aura Energy, som har undersökningstillstånd. (Hemsida: Aura Energy shale gas discovery). Gasborrning brukar ske så här: Man borrar hål ner i berggrunden, först lodrätt och sen horisontellt. Därefter trycker man ner vatten och någon kemikalie, som ibland kallas diskmedel (som i Skåne). Då spräcks alunskiffern, efter det minskar man trycket uppifrån och man kan få upp gasen till ett borrtorn, där den sen kan tappas på stora tankbilar. Men 90 % av allt vatten och kemikalier (ca 20000 liter per borrhål) som trycks ner kommer inte tillbaka upp, utan stannar kvar i grundvattenfickor, eftersom alunskiffer innehåller många sprickor. Samma grundvatten som enskilda brunnar behöver för sitt dricksvatten och eventuellt till bevattning av grödor. Metoden kallas fracking och det finns mycket på internet och uppslagsböcker om det, på många ställen i USA har man fått stora problem med sitt vatten. Några fakta om olika faser i processen enligt minerallagstiftningen: • Undersökningstillstånd ges av Bergmästaren, ingen miljökonsekvensbeskrivning, MKB, behövs. Inga samråd med kommuner eller allmänhet krävs. • Bearbetningskoncession söks hos Länsstyrelsen och är inte särskilt omfattande. En arbetsplan ska göras, som man söker tillstånd för hos Länsstyrelsen. Om företaget bryter mot inlämnad arbetsplan kan den avbrytas. I dessa fall är det oftast allmänheten och berörda markägare som tipsar till Länsstyrelsen. Det är alltså viktigt att allmänheten är välinformerad om vilka tillstånd företaget har. • Steg 3 innebär att brytningstillstånd söks och då blir miljöprövningen mer omfattande. • På 4% av Sveriges yta finns undersökningstillstånd. År 1996-2006 gavs 243 tillstånd, ca 24 per år. 2007-2012 var det 885, nästan 180 per år. Under 2012 fick staten in 350 000 kr i utdelning på skatten på gruvbrytning, alltså nästan ingenting. Däremot fick man satsa 1.5 miljoner kr på infrastruktur (vägar mm) runt järngruva i Pajala för att kunna bryta den. Sen gick bolaget i konkurs och skattebetalarna får stå för saneringen på 200 miljoner. (Se regeringens hemsida) I Västerbotten fick renägarna flytta sina djur till ett annat område för 500 000 per familj, för att en gruva skulle starta. Sen blev det inget och familjerna är konkursmässiga, utan att få någon ersättning från staten eller bolaget. (TV1 Rapport 12 april) Det utländska gruvbolaget hade inte ens betalat in de 50 000 i garantisumma som de skulle gjort. Så svag är minerallagstiftningen mot den enskilde medborgaren.
Posted on: Wed, 31 Jul 2013 23:21:30 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015