Så. Vid vägs ände. Jag har under nio månader här på Facebook med texter och bilder velat pröva var gränsen mellan privat och personligt går. I texter och bilder, med Gilla-markeringar och Vänner-krets har jag provocerat, förvånat och säkert också generat. Oftast har det mötts med tystnad, som om inga frågor behöver ställas, eller så är det enbart generande, man gör som trafalmaldovianerna, när människorna visar sin svaghet, man sluter sitt öga och förblir i generad tystnad. Några har varnat mig för att utelämna mig på det sätt som jag gjort, "Du är sårbar". Det jag skriver kan användas emot mig. Och det privata blir ett hot mot det personliga. Men det personliga blir fort en glansbild utan skavanker. En personligt CV att användas inom ramen för det socialt acceptabla. Ibsen skrev förfinade dramer om livslögnen som till slut hinner ifatt individen, som i sin tur då i konsekvensens namn går under, inte sällan för egen hand. Strindberg, som var Ibsens protagonist på den litterära scenen, gjorde det motsatta, han vände ut och in på sig och lämnade ut varje sår, varje otillräcklighet och varje detalj i ett solkigt privatliv. Det blev ett vapen mot lögnen och förtrycket. Gärna pyntat med en titanisk självbild och gränslös självömkan. Utan några som helst försök att hävda några likheter så föredrar jag Strindberg. Eller Edvard Munch för den delen. Offentligheten tål inte skit och bestäms av den minsta gemensamma nämnaren. För mig har det varit ett reningsbad, jag har tvättat min byk i det offentliga. Jag har varit mitt eget drev. Jag har tvivlat, jag har ångrat ibland men löpt linan ut. Det har inneburit att jag har invaderat andras "rum" med mitt privata, jag har inte försynt skrivit små kommentarer, Facebook fungerar inte så. Nej jag har klampat in och "spikat mina teser" på väggen hos min vänkrets. Några har säkert förvånats, undrat, blivit förbannade, andra besvikna men det de har fått är bilden av mig. För min del så har det fått till konsekvens att några få Facebook-vänner lämnat mig, några har tystnat. Jag har i något fall utsatts för ren förföljelse. En text jag skrev togs till intäkt för att få mig avskedad. Jag ser det inte på något sätt som att de verkliga vännerna skulle vara de som är kvar. Absolut inte! Det är fullt begripligt att man stänger av, att det finns saker som inte vill veta. Så mitt facebookande har inte varit någon test av mina vänners uthållighet eller lojalitet, det skulle aldrig falla mig in. Nej, för alla som jag skrivit om, visat bilder på, citerat har jag en personlig relation till, de är vanligtvis mina vänner i verkliga livet och bara i undantagsfall en ovän. Mitt syfte har enbart varit att utröna var gränsen går mellan det privata och det offentliga, andra gör det mera begåvat, ofta i en annan medial form, men det görs hela tiden. Jag placerar mig i den fåran. Och idag är jag en aning klokare, jag har nått långt på väg det jag avsåg och går mera rakryggad och fri idag än för nio månader sedan, nyfödd kanske efter en normal grossess. :) och i fortsättningen ska jag bespara mina vänner och följare det alltför påträngande. Nu vet ni det jag också vet.
Posted on: Sat, 05 Oct 2013 22:40:00 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015