Till Vänskapens väsen Ofta -- oftare än vi kanske är benägna att tillstå -- är människorna i våra liv olika former av resurser. De är för oss komplex av egenskaper -- egenskaper som är användbara för oss eller inte användbara för oss. Som vi vill ta till oss eller hålla ifrån oss -- ta till oss för att de gläder oss, tröstar oss, stärker oss, behagar oss; får oss att känna oss betydelsefulla, behövda, kloka, goda... eller för att de utmanar oss att bli mer vaksamma, behärskade, toleranta, uthålliga, modiga eller för att de kan hjälpa oss att utveckla andra eftersträvansvärda egenskaper. Och intet ont i det. Inte alls. Människorna i våra liv -- det må vara i våra yrkesliv, våra föreningsliv eller våra familjeliv -- är verkligen oumbärliga resurser för att vi skall kunna uppnå ett välbefinnande och utveckla oss själva som personligheter. För att vi skall mogna som människor och lära känna oss själva som både gudomliga, demoniska och högst mänskliga varelser. För ett normalt vardagsliv är allt det här fullt berättigat. Frågor om vem som är där gäller den egna spegelbilden. Vad gäller andra personer blir frågan -- utan att vi egentligen tänker så mycket på den saken -- mer av ett VAD som är där. VAD är den eller den eller den människan -- FÖR MIG. Hur kan den eller den eller den människan belysa eller påverka MIN person, så att JAG blir en bättre människa. Denna -- fullt berättigade -- aspekt av vårt inre liv kvarstår även i en mognadsprocess utöver det vanliga. Men vi kan med tiden även nalkas medmänniskans mysterium. Det krävd en del personlig mognad, men det är fullt möjligt. Och då nalkas vi även grunden för samhällens fortbestånd. Ty -- om en förädlande civilisation skall kunna vidmakthållas och civilisera individer, då kan vi inte bara bygga våra sammanhållningar på på Blod och Jord; på instinkternas och revirens princip. Denna princip har sitt berättigande. Men en förädlande gemenskap måste hållas samman av mer än blodsband och arvsrätt! Och där kommer vänskapen, den fria vänskapen som inte bygger på egennytta och ömsesidig användbarhet, in i bilden. Låt oss verka för ett vänligt samhälle! Ett vänligt samhälle kan inte vara vänligt mot vissa men inte andra. Då splittras det. Man kan inte skåla med alla runt bordet utom vissa. Det blir inte bra för någon. Man kan däremot inte heller skåla med någon man inte kan se i ögonen, om än bara för ett ögonblick. Man måste ha mänsklig kontakt, en själarnas om än så lätta beröring. Kontakt kan man ha med människor till vilka man har en gräns. Människor till vilka man har en gräns är ens grannar. Ens nästa. Nästa människa du möter är din nästa. Det är där det visar sig.
Posted on: Thu, 03 Oct 2013 02:05:27 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015