Tror jag dött och hamnat där nere. Vid vårdplaneringsmötet informerade sjuksköterska, sjukgymnast och arbetsterapeut om att mamma inte kan resa sig, stå eller gå utan gåbord o två levande stöd. Hon klarar inte av övre toalett, självklart inte nedre heller, inte äta o inte dricka utan tillsyn o påputtning. Hon behöver tillsyn 24 timmar om dygnet, pga detta o att hon är så väldigt dement. Sedan gick de o biståndsbedömmaren o vi pratade. Hon började med att skrika i mammas öra, så jag fick lov att tala om att mamma hör väldigt bra. Då fortsatte hon med hög röst "vart vill du åka på måndag Anita , vill du åka hem?" Ja sa mamma förstås, då ska du få det! Jag försökte ingripa, men det hade jag inget för. Mammas vilja är det enda och hon vill hem. Göran försökte tala om att hon inte vet var hon bor, det spelade ingen roll. Till sist sa jag " ok jag kör hem henne på måndag, men du personligen tar då ansvar för detta, Göran ska inte utföra något överhuvudtaget, inte ens ge henne ett papper, han är 78 år och har haft en stroke, o han är inte hennes vårdare!" Då började hon fråga " vill du bo på ett särskilt omvårdnadsboende Anita eller vill du bo på ett kortidsboende eller vill du hem. Jag trodde jag skulle bli galen!!! Mamma försökte få vår hjälp och tittade förtvivlat på oss, då blev hon tillsagd att inte be oss om hjälp, det var hennes beslut. Jag frågade om inte den ansökan hon gjort för tre månader sedan hade nån betydelse, nej det är nu som gäller och hon vill hem. Så fortsatte det, hon frågade tre frågor på en gång, mamma tittade vädjande, blev tillsagd om o om igen. Till sist sa hon "Anita jag har tio minuter på mig vill du bo på .....?" Tack o lov skrev mamma på för kortis. Två veckor.?! Det är tufft nog att se sin supersmarta tuffa vackra modiga mamma som ett löv, måste jag kämpa med detta för att hon ska ha det bra? Dela gärna om ni orkat läsa ända hit
Posted on: Thu, 15 Aug 2013 18:15:51 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015