Under lunchpromenaden då jag går söder över Viktoriabron ser jag en liten tjej på ca 4-5 år cykla ensam längs södra strandpromenaden. Den vägen är smal och på ena sidan är en brant sluttning ned mot älven. Hon cyklar lika vingligt som små barn gör, det syns på flaggan som sitter på cykeln. Det ser allt annat än stabilt ut. Efter en stund försvinner hon in under Viktoriabron. Jag börja gå saktare för att se om hon kommer ut på andra sidan. Då jag tycker att det tagit för lång tid tar jag trappan ned och går under bron. Där står lilltjejen och balanserar på ett ben med cykeln i ena handen och försöker skaka ut en sten ur sin sandal med andra handen, alldeles bredvid älvskanten. Jag ser att några andra vuxna har stannat och kollar oroligt. Jag går fram till henne och frågar om hon verkligen borde cykla där ensam. Hon svarar att mamma är en bit bort. Jag säger att hon borde nog hålla sig nära sin mamma. Sen börjar jag titta efter hennes mamma. Efter ett tag hör jag ngn som står och ryter och skriker lååångt bort. Säkert över 100 meter bort står en kvinna med barnvagn och skriker åt tjejen, hon var inte inom synhåll förrän jag började titta efter henne. Jag stannade tills dess jag såg tjejen hade hunnit ikapp sin mamma. Men ärligt sagt, jag vet inte om jag kände mig mindre orolig bara för att hon hann ikapp henne just då. Sannolikheten att tjejen skulle trilla i älven var nog ganska liten ändå, men konsekvensen om hon hade gjort det hade nog blivit väääldigt stor. Mamman hade aldrig märkt om det hände och tjejen hade varit chanslös.
Posted on: Mon, 12 Aug 2013 14:58:13 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015