Ur ett brev från en son till en nydöd far: "... För inte så länge sen sa du till mig något i stil med ”Jag tycker ditt parti är ena riktiga stollar, men jag är stolt för att du gör något du tror på, trots att det uppenbarligen inte är problemfritt”. Jag är inte säker på att du förstår hur mycket det betydde… betyder för mig. Att du sa så. Jag ville bara skrika att allt jag gör gör jag för att du lärt mig att så gör man: Det enda som räknas är att man kan se sig själv i spegeln utan att skämmas. Man tar sällan eller aldrig den lätta vägen, för den är sällan eller aldrig den rätta vägen. Man ska absolut lyssna på andras åsikter, men man böjer sig inte för vad andra tycker för att det är bekvämt, vare sig politiskt eller på andra sätt. Man står upp och gör det man finner riktigt och rätt, oavsett vad det må kosta. Man är inte i vägen för andra människor, man gör rätt för sig och man försöker aldrig tillskansa sig fördelar på någon annans bekostnad. Den som har det bättre ställt ska dela med sig med andra, mindre lyckligt lottade, det kallas solidaritet och det är det vårt samhälle är byggt på. Detta är liksom kärnan i vad du lärt mig, likaså kärnan i mitt politiska engagemang. Du kan hata det hur mycket du vill, men så är det – Jag är den jag är, även politiskt, för att jag är du, i någon mening. Sen har vi kärleken och sorgen. Jag fattade aldrig som barn hur lyckligt lottad jag var som hade dig och mamma som föräldrar. Jag utgick naturligtvis ifrån att alla människor hade den grunden; att alla människor fått villkorslös kärlek och trygghet som barn och unga. Jag tänkte att alla barn nog fått veta att de är älskade, alldeles oavsett deras prestationer, villkorslöst och utan bortre gräns. Att alla barn, även pojkar, fått veta att man får vara ledsen när man behöver, att det är den starke som gråter och den svage som håller känslorna inne. Så var det inte, förstod jag senare, och det gjorde mig lika sorgsen som stolt. Sorgsen för andras skull och stolt över dig och mamma, mina kloka föräldrar. Jag brukar säga att jag blev nationalist när jag var 14 år. Det blev jag också i någon mening, men egentligen var det nog mest så att jag då blev medveten om det. I själva verket var det ju något som i första hand du hade byggt upp under hela mitt liv. Kanske (sannolikt) omedvetet, men likväl aktivt. Det som hände när jag var 14 var egentligen bara att någon sa till mig att det jag tillhör faktiskt finns, och att det är ok. Låter det konstigt? Jo, kanske, men jag ska försöka förklara. Å ena sidan fanns du och mamma. Ni tog ofta med oss barn till historiska platser, inte sällan till sevärdheter där den historiska allmogens slit manifesterades, och mer sällan till platser som knöt an till kungligheter, krig eller storvulenhet. Vi besökte fäbodar, slöjdmarknader, museer, runstenar, fornborgar, skepssättningar, gårdar med flerhundraåriga anor och mycket mycket mer. Du släktforskade och visade mig sannolika anfäder som levt på 1300-talet. Du och jag åkte på utfärder med metalldetektor, spade och picnic-korg för att leta efter spår av bosättningar du ansåg dig hittat bevis för i gamla kyrkböcker. För mig blev mina rötter, både som svensk och som en Bylund, ytterligt påtagliga, närmast fysiska. Å andra sidan hade jag skolan. I skolan fick vi, i varierande grad explicit, veta hur fantastiskt det var med alla dessa nya svenskar som ju kom från länder som hade en kultur och rötter. Tänk vad tacksamma vi alla skulle vara för detta! Särskilt med tanke på att vi själva saknar både kultur och rötter och att vi har ett bra samhälle främst på grund av att var och en av oss haft tur och ”råkat” födas just här och inte i till exempel Uganda (där man förvisso har det svårt, men också en kultur och rötter). Det stod mig upp i halsen utan att jag ens visste om det. Självhatet. Oförståelsen för vilka vi är. Skymfen mot alla som byggt detta samhälle och respektlösheten mot de kulturella och demografiska omständigheter som otvivelaktigt utgör dess fundament. Det behövdes inte mer än en halv vers av Ultima Thules ”För fäderneslandet” för att allt skulle falla på plats och jag skulle hitta hem. Verkligen hitta hem. På morgonen den dagen 1992(?) vaknade jag och var gangsta-rappare, lyssnade på tung hip-hop och tyckte vi svenskar var lite töntiga. På kvällen gick jag och la mig som svensk, med rötter, kultur och hela konkarongen. Detta hade jag vetat om hela tiden, men förträngt, hållit nere. Jag minns att jag sov gott. Nu svävar jag bort lite kan tyckas. Men det faktum att jag är den jag är i första hand på grund av saker jag gjort med dig eller fått lära mig av dig är centralt för min poäng. Vad den nu är. ..." (Författaren är Linus Bylund, SD)
Posted on: Mon, 12 Aug 2013 15:52:16 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015