Vad jag gör? Jo, jag sitter här och är förbannad på Arbetsförmedlingen och regeringen. Så här blir de arbetssökande bemötta av handläggare. Det här om Af skrev jag nog 2008. Sedan dess har jag haft en mängd olika handläggare. Kände mig en smula irriterad när jag vaknade och drog mig till minnes att min handläggare på Af ringde upp mig igår angående ett mejl jag skrivit till honom. Han hade naturligtvis inget jobb att erbjuda mig och det enda råd han hade att komma med var att jag skulle gå till kyrkan och be om allmosor. Jag sa att jag går till pantbanken men till kyrkan går jag inte för jag har ett komplicerat förhållande till kyrkan. Dessutom tycker jag inte att människor i ett rikt och utvecklat land som Sverige ska behöva gå till kyrkan och be om bidrag. Han frågade om jag hade några vänner att prata med och träffa och det har jag faktiskt inte. Sedan frågade han om anhöriga och var jag har dem och det förstod han väl snart också att det är ett kapitel för sig. I alla händelser känner han väl att han har gjort sin plikt, men jag har ännu inte fått det jag begärde första dagen jag klev in på Af. Jag begärde nämligen det som jag fick i Stockholm och det var en arbetspsykolog. Har väntat på att få träffa en sådan sedan augusti förra året. I samband med kyrkor kom jag att tänka på en sak jag läst. Det var en lektor i pedagogik som skrev att Guds pedagogik var otydlig och att han var den första flumpedagogen. En slutsats han drog när han läste Max Webers bok Den protestantiska etiken och kapitalismens anda. Protestantismens tjat om värdet av att arbeta nämns. Prestationer ska stimuleras genom tydlighet och genom att man ska få återkoppling på vad man är duktig på och vad man behöver utveckla mer. Människor ska stimuleras till ansträngningar. Det som är Guds flumpedagogik är att människor kämpar vidare utan att veta om de gjort tillräckligt. Det beskrivs skapa ångest men också något som gränsar till det maniska för att passa in och prestera så bra som möjligt. Budskapet är att man får anstränga sig lite till för att bli värdig ett jobb. Man blev inte ens utplockad för intervju och det berodde på att man inte ägnat sig åt rätt saker här i livet. Jag tänker inte i ren manisk förtvivlan ge mig på de fem punkterna, som en arbetsgivare nämnde i ett brev jag fick, i ren frustration över att jag inte var intressant att kalla till intervju. Jag ser det inte som min förlust att jag inte var intressant för dem utan den förlusten är faktiskt deras och jag vägrar att få prestationsångest. Så länge ingen arbetsgivare lyckas fatta det jag verkligen kan är jag inte ett dugg intresserad av att veta enligt vilka kriterier de plockar ut sina anställda. Sådant uppfattar jag endast som en dålig attityd mot mig och ett sätt att försöka knäcka mitt självförtroende. Det ska de inte få lyckas med. Min handläggare på Af har inget positivt att tillägga heller. Han vill bara tvinga mig till ytterligare förnedring och känsla av att hamna bland de mest utsatta i samhället. Men det är bara ett ytterligare dolt förakt inför alla oss som inte har möjlighet att arbeta för vår försörjning. Detta förakt hjälper alliansen till att sprida genom att göra de arbetslösa fattigare och fattigare samtidigt som de får veta vad de inte kan och att de inte får hjälp att göra det som de kan utan de ska få göra något helt annat vad det nu kan vara.
Posted on: Tue, 29 Oct 2013 03:21:00 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015