Är med i en SLE-grupp här på Facebook och skrev precis så här. Har inte berättat så mycket om mig. Kom med i gruppen för några månader sedan. Jag insjuknade som 18-åring i mitten av 80-talet. Sen ökade problemen efter hand. Ett stort trauma var när mitt första barn dog precis när han skulle födas. Då hade jag inte diagnos på SLE, men i efterhand har det konstaterats att det var pga SLE:n han dog. Blodproppar. Pyoderma gangrenosum. Bland annat. Och så engagerades hjärnan och nervsystemet (NE-SLE) 2005 eller säkert ett par år tidigare, men det var i maj 2005 det upptäcktes och sedan dess är det så mycket som inte funkar. Samtidigt som jag idag också känner stor glädje och tacksamhet inför det som ger mitt liv mening, mitt upp i allt, trots allt. Mitt accepterande har gått i steg, långsamt, så långsamt (tycker jag själv) då jag varit expert på att tränga undan jobbiga känslor och inte velat inse hur jag egentligen har det. Så mycket rädsla. Så mycket oro. För att inte duga. För att inte vara en belastning och börda. Det är tufft att bli sjuk. Det är tufft med en sjukdom som inte alltid syns utanpå. Som kan variera från en dag till en annan, från en minut till en annan. Samtidigt som jag är glad över att det inte syns, också. Känner du igen dig?
Posted on: Sun, 24 Nov 2013 13:13:11 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015