Åh, ibland blir man litet extra glad… Jag har tillbringat veckan i Yangon i Burma, för workshops med burmesiska förläggare. Ingick i en liten delegation från PEN International & Publishers’ Circle. Burma är ett av världens fattigaste länder, med nästan obefintlig infrastruktur. Förlagsväsendet befinner sig på ungefär samma nivå som hos oss på 1800-talet – det existerar knappt några förlag i vår bemärkelse, snarare är det tryckerier som trycker böcker, utan någon som helst redigering. – Hur som helst, vi försökte ge dem verktyg för att utveckla förlagsarbetet, för att nå ut, osv. Gruppen dominerades av den statslojala förläggaren (en kvinna som verkligen visste var skåpet skulle stå), så även om frågorna var många, nyfikna och bra visste vi inte riktigt om det vi sade egentligen var till någon nytta. Bland annat underströk vi vikten av förtroendefulla samarbeten. Jag berättade om hur t.ex. De oberoende gör i Sverige: köper tryck tillsammans, bedriver visst säljarbete ihop, försöker stödja varandra. Vi förklarade hur distributionen m.m. fungerar och föreslog att man också borde kunna samarbeta åtminstone i huvudstaden Yangon. Nu går varje förläggare till varje bokhandel och ”säljer” och levererar, dvs. det kan dröja upp till fem [5] år innan de får betalt för sina böcker. Som sagt, vi visste inte riktigt hur våra idéer mottogs, men efter det sista mötet säger en av de tystlåtna förläggarna helt i förbigående till en av oss att de hade träffats efter gårdagens session och sedan genast gått och skaffat gemensam lagerlokal. Nu ska en person sköta både försäljning och lagerhållning åt alla. Delegationen fällde en liten tår av lycka. Ett litet steg, men det första.
Posted on: Sat, 03 Aug 2013 16:24:49 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015