Har du tänkt på att konsekvenser ofta är att vi straffar barnet genom att vända det som de verkligen bryr sig om mot dem, vi tar bort datorn/mobilen/träffa kompisarna. Vi kanske tror att konsekvensen handlar om inlärning, men i själva verket handlar det ju om anknytning. När ett barn har en stark anknytning till föräldern/läraren så finns viljan att göra sitt bästa, vara god, mot sina anknytningsspersoner naturligt hos barnet. Men när föräldern/läraren känner att han/hon inte har tillräckligt med kraft/makt över barnet, vilket behövs när vi ska fostra, så straffar den vuxne barnet genom att använda det som den är mer anknuten till-datorn/mobilen/kompisarna. Men det är fusk. I stället för att ta bort så bör jag stärka min relation till barnet, stärka vår anknytning. Inte ta bort - lägga till. Om du tänker dig en sån här situation: Din bästa vän ska flytta och ber dig om hjälp: "Jag ska flytta den här helgen, men jag är rädd att du inte vill hjälpa mig så därför har jag tänkt ut det så här: Om du INTE hjälper mig att flytta, så tänker inte jag hjälpa dig bygga den där altanen som vi pratade om förut." Hur skulle du känna om din bästa vän ställde ett sånt ultimatum till dig? Skulle du känna dig manipulerad? Skulle du känna dig besviken och kanske till och med kränkt av att din bästa vän inte tror att den relation som ni har, är tillräckligt stark för att du skulle hjälpa honom/henne att flytta.... utan han/hon behövde hota dig. Om det här händer om och om igen. Varje gång som din vän vill ha din hjälp så ställs ett ultimatum. Vill du ha en vänskapsrelation med den personen som använder anknytningen mot dig?
Posted on: Thu, 15 Aug 2013 07:33:53 +0000