Vargfrågan har kommit på tapeten igen genom miljöministerns rovdjursproposition. De intressen som ställs mot varandra i debatten avser nästan bara människors intressen av att stammen ska hållas nere så man slipper uppleva vargen som ett hot (t.ex. fårägare och en del landsbygdsbefolkning) eller att den ska öka så att naturen blir ekologiskt rikare eller så att jägarna får fler spännande objekt att skjuta på. Någon gång finns nog också ett slags miljöetiskt motiv med i bilden, då naturen antas ha ett moraliskt värde i sig och starkare rovdjursstammar motiveras med att de vore "naturliga". Personligen har jag ingen uppfattning om hur stor eller liten vargstammen bör vara; frågan är för svår för mig. Men jag noterar med intresse att debatten i stort sett helt saknar filosofiska inslag som tar på allvar att vargar och andra rovdjur förmodligen orsakar bytesdjuren lidande. Den aspekten verkar inte heller ha funnits i synfältet när regeringen bestämt hur många rovdjur av olika slag vi ska ha i Sverige. Är idén om naturens grymhet helt befängd i administrativa sammanhang? Frågan kan verka "konstig" vid första påseendet, men vilda bytesdjurs lidande beaktas på fullt allvar av en del utilitaristiskt sinnade moralfilosofer som menar att vi har skyldighet att försöka minska allt lidande, djurs såväl som människors. För ett par år sedan föreläste filosofen Oscar Orta från Santiago de Compostela om det på Filosofiska Föreningen i Umeå. Såvitt jag minns har också Torbjörn Tännsjö på allvar ställt frågan om vi inte har moralisk skyldighet att på sikt rentav försöka utrota rovdjur för att minska det lidande de åstadkommer i sin bytesjakt. För egen del tycker jag att de tankarna har något fantastiskt och ogripbart över sig, men det kan inte förnekas att de är genuint moralfilosofiska. Och kanske inte alls irrelevanta när man ska ta ställning till om vargstammen bör öka eller ej. Visst skulle det ha varit överraskande, men samtidigt lite käckt, om miljöministern i sin presentation av propositionen hade visat sig så moralfilosofiskt medveten att hon åtminstone kommenterat den här aspekten, änskönt hon naturligtvis för sin del antagligen behövt avvisa den utilitaristisk-hedonistiska argumentation som utgår ifrån bytesdjuren intresse av att slippa plågas. Det finns filosofiska frågor som är så stora att man hisnar, men som ändå faktiskt ställs i universitetens salar, t.ex. 2011: Natural Disvalue: The Case for Intervention Dr Oscar Horta, University of Santiago de Compostela Onsdag 12 oktober kl. 19.15–21, Hörsal F, Humanisthuset, Umeå universitet Many people think nonhuman animals live great lives in the wild. However, this view is wrong. Population dynamics teach us that the overwhelming majority of the animals that come to existence in nature die shortly after. Those deaths are often painful. Furthermore, those who survive often suffer and die from malnutrition, disease, accidents, harsh weather conditions, fear, etc., or are killed by predators or parasites. This gives us a strong reason to intervene in nature to reduce the harms animals suffer. We may reject this if we think (i) that only human interests count; (ii) that alleged impersonal values such as environmental ideals count for more than the interests of sentient beings; or (iii) that intervention in nature cannot succeed. However, there are powerful arguments to reject all these claims. If they are right, there is a strong case for intervention in nature for the sake of nonhuman animals.
Posted on: Fri, 13 Sep 2013 14:51:23 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015